The Proust Questionnaire

Filip och Fredrik är en betydande duo inom svensk underhållning. Framför allt den mest sammansvetsade. Däremot är det inte så att jag nödvändigtvis måste se varje ny tv-show som de gör.

För tillfället håller jag på att lyssna igenom deras digra samling av podcast-avsnitt. Jag tror att de snart är uppe i 130 stycken.

Emellanåt återkommer de till ”The Proust Questionnaire” – ett standardformulär med frågor som någon känd person brukar få besvara på baksidan av amerikanska tidskriften Vanity Fair.

Ett podcastavsnitt gick ut på att på att Filip fick besvara formulärets frågor. Ganska tidigt kom frågan ”Vilken är din största skräck?”.

Han svarade blixtsnabbt : ”Cancer”.

Jag klandrar honom inte för det svaret. Men svaret hade lika gärna kunnat varit ”att få en allvarlig sjukdom” i mer allmänna ordalag eller att någon av hans anhöriga ska råka ut för något. Han svarade i alla fall att cancer vore värre än att dö knall och fall. 

Hade jag fått samma fråga innan min tumör upptäcktes vet jag inte vad jag hade svarat. Just cancer är väl något som de flesta fruktar, förståeligt nog.

Men med lite distans nu, har jag många gånger tänkt att ett direkt olycksfall med dödlig utgång, vore värre än det jag nu har drabbats av.

Knall och fall innebär ju att allt tar slut direkt.

Två sidor av sjukvården

Man kan inte annat än vara tacksam över att leva i Sverige under 2000-talet. I alla fall när man hamnar i sjukvårdens händer. Jag har kommit i kontakt så mycket kunskap och expertompetens av de läkare jag har mött. De är specialister på onkologi, neurologi, hematologi, radiologi och kirurgi. Bemötandet från de flesta sjuksköterskor har nästan alltid varit trevligt och professionellt.

Men sjukvården  har baksidor i form av byråkrati. Nyligen var det en läkares försumlighet som gjorde att jag förlorade att antal veckor gällande uppstarten av sjukgymnastik.

 I viss verksamhet har jag också fått en tydlig känsla av dåligt ledarskap.

Fantastiskt halvår!

Ganska tidigt efter att tumören upptäcktes konstaterade jag att jag faktiskt haft 38 bra år, knappt utan motgångar.

Med en mörk syn kan jag konstatera att det sannolikt kommer att bli saker i framtiden som jag riskerar att  inte få uppleva. Sådana tankar är dock inte konstruktiva på något vis.

I många diskussioner med min fru kring detta, brukar vi nästan alltid komma fram till att vi måste försöka fokusera på alla ljusa minnen och lyckliga stunder. De har varit så många!

Dessutom blev andra halvåret 2011 faktiskt en av de allra bästa perioderna i hela mitt liv: jag kunde leva helt ”normalt”, hade en jättebra sommar med härliga resor med familjen till Finland, Danmark och Västkusten. Jag var fullt arbetsför och hann med att göra en lyckad VM-bevakning i mysiga Sankt Gallen. Dessförinnan hade vår familj haft två superhärliga veckor med sol och bad i Egypten.

Vips kunde 38 bra år gott och väl avrundas uppåt till 38 ½ bra år!

Sedan kom ett negativt tumörbesked igen men jag var jätteglad över att även kunna genomföra fotbollsresan till London i början av 2012.

Efter denna tid har jag också kunnat räkna in ännu fler underbara tillfällen. De fylls på hela tiden!

Missat VM igen...

Idag har jag tvingats lämna mitt definitiva nej till VM-resan till Schweiz. Svider förstås men eftersom jag fullständigt saknar motorik i vänsterhanden skulle det vara komplicerat med allt

Många praktiska göromål.. Dessutom är jag fortfarande orkeslös efter senaste strålningen.

Mitt missade herr-VM 2010 var inga konstigheter eftersom mästerskapet den gången inleddes bara två dagar efter min operation. En blek svensk insats i finalen den gången gjorde att det inte var så mycket att missa. Men nu i Schweiz var det ju meningen att den blågula revanschen skulle komma, vilket den så småningom gjorde. Med råge!

Att vara i tjänst under ett pågående VM är annars det häftigaste som finns med mitt jobb!

Den här gången var dock tanken att jag i och för sig ”bara” skulle åka dit som turist.

Men när man VM-jobbar brukar det alltid vara intensiva dagar, det sjuder i presscentrat mellan matcherna och när det närmar sig matchstart brukar pressläktaren sakta men säkert fyllas. Och efter match handlar det om att leverera. Snabbt! Under VM existerar inga fasta tidpunkter för måltider. De svenska landslagen har ju sedan några år professionella kostrådgivare. De skulle få en tuff uppgift om de tog sig an mediakåren!

Detta VM blir det nu i stället till att vara hemma och se matcherna på webben och sedan bara gå iväg från datorn när matchen är slut…

Någonstans hade jag väl kanske sett mig sittandes bredvid Micael Fasth – gamla stofiler som pratar gamla minnen – på pressläktaren vid VM 2029 eller något i den stilen. Om det är meningen att det ska bli så, så blir det så. Annars inte. Fasth är ju den verklige VM-kungen och har inte missat mycket genom åren!

I skrivande stund är tror jag dock inte att det är så många personer som kan utmana mig när det gäller de 165 svenska landskamper (A+U19) som jag sett live. Däremot är det ju många personer som närmar sig.

Några dagar före VM  fick jag en landslagströja med ”PETTERSSON” tryckt på ryggen samt en hälsning från jobbarkompisarna. Det värmde!              

Barnens aktiviteter

Ganska tidigt bestämde vi oss för att sjukdomen inte skulle få ha allt för stor inverkan på barnens olika aktiviteter. Det har handlat om fotboll, innebandy, dans, piano och friidrott bland annat.

Det finns förstås ingen egentlig anledning till sjukdomen själv skulle tvinga barnen att välja bort något. Men vi har eftersträvat att få en viss form av avlastning några helger, då de får sova borta en natt. De helgerna är det ändå bra om de i möjligaste mån kan vara med på de aktiviteter som står på programmet.

Det är bland det mest underhållande som finns att kunna komma med och se en träning eller match. Minst lika kul som att se elitidrott på högsta nivå! Och den respons som man får i form av barnens uppskattning att man är på plats – även om det bara handlar om träning – är guld värd!

Mer direkta symtom av sjukdomen

Många cancerpatienter konstaterar att det är behandlingarna som får en att må sämst och som stjäl mest kraft.

Men från och med våren/sommaren 2012 har det varit sjukdomen i sig som sätter käppar i hjulet för mig.

I och för sig hade jag en ny strålningsbehandling i november. Jag kunde ju inte annat än hoppas på positiv effekt.  Dessförinnan hade jag även fått höra rakt ut att ”Vi vet inte om det finns så mycket fler alternativ av behandling, Klas”. I sammanhanget kändes det därför som en seger att strålning faktiskt fortfarande var genomförbar.

Men backar man till senaste sommaren var den fylld av kramper i vänstra delen av ansiktet, som mest uppåt 15 kramptillfällen under ett dygn – även i samband med sömn. 

Vissa kanske hade trott att det som jag beskrev som ”kramp”, var att jag föll ihop totalt och låg och sprattlade. Men det var alltså epilepsi av mer lokal sort.

Krampmedicinerna hade god verkan i långa perioder. Före sommaren hade jag en krampfri period på nästan fyra månader. Och när jag skriver detta har det nog gått ännu längre tid sedan jag senast hade krampkänning.

Inga kramper på länge alltså, vilket jag är tacksam över!

Däremot började styrka och motorik försvinna i vänster hand. Dessa besvär började i slutet av september 2012 och har tilltagit allt mer. På sistone har mototikproblemen spridit sig hela vägen ner till ben och fot. Det påverkar även balansen och just nu känner jag mig som en relativt ofunktionell människa. På vänster sida är arm och ben som överkokt spaghetti.

Den nedsatta motoriken gör att jag inte kan knäppa knappar, öppna vissa förpackningar, knyta knutar eller skära mat. Även stora svårigheter att behärska datorn, som annars har varit viktig i terapin för mig här hemma.

Fåniga företagsnamn

Detta har inget direkt med sjukdomen att gör men det är en av de vardagsbetraktelser som dyker upp emellanåt.

VIPP-service?

Var på väg till jobbet och stod som vanligt och inväntade grön gubbe vid Solnavägen. Då passer en företagsklimatet med texten "Förenade Care"på sidan. Vilken byrå har kommit fram till denna idiotiska blandning av ett ursvenskt ord med ett väldigt engelsklingande? Vilken bolagsstyrelse har sedanklubbat igenom namnet? Var de nöjda när de gjorde det? Språkpolisen inom mig brusade upp...

Ett annat löjligt företagsnamn har jag sett på bilar i kvarteren hemomkring. Företaget heter VIP-service och jag antar att de utför hushållsnära tjänster. Finns man med i deras kundregister, ska man känna sig exklusivt ut vald då? Jag associerar företagsnamnet mest till Hollywood och någon som kommeroch håller rent i poolen.  Eller VIP-service kanske avser "vipp" som i dammvippa..?

Strålning är möjlig!

Vi hade bokat en Helsingfors-kryssning i samband med min 40-årsdag. Men efter senaste röntgen väntade jag nu på ett ödesmättat besked. De olika behandlingsmetoderna börjar som sagt ta slut.

En ny runda med strålning skulle kunna vara möjlig beroende på röntgensvaret.

Dagen innan vi skulle åka fick jag det glädjande beskedet att strålning var möjlig att påbörja.

En underbar födelsedagspresent!

Ord som man inte vill höra

Nytt läkarbesök idag igen med redovisning av det senaste röntgensvaret. I drygt en månad har jag fått Avastin i droppform. Det har varit en ny behandlingsform för mig. Den här gången visade röntgen att behandlingen inte hade givit önskad effekt.

Orden att ”vi har testat de flesta metoderna för att behandla dig nu” var svåra att ta in. Förr eller senare når man antagligen denna kritiska punkt men jag hade förstås hoppats att det skulle dröja längre.

Ett ljus i mörkret: det skulle undersökas om det gick att sätta in strålbehandling. Detta besked kommer om en vecka, så nu blir det några dagar av nervös väntan på nytt.

Fyrishov – ”mitt andra hem”

Av alla lag på tio-i-topp av herrarnas maratontabell är Storvreta IBK ensamma om att ha

spelat samtliga hemmamatcher i samma arena. Inga tillfälliga utflykter till ishallar eller andra alternativarenor.

Fyrishov har varit Storvretas hemmaplan i varje match under lagets tolv säsonger i högsta serien. För egen del hade jag länge och väl en bra svit som speaker på ”Hovet”.

Min sjukdomen har förstås medfört en del missade matcher. Innan Storvreta nådde högsta seriens peakade jag för deras företrädare Ekeby och Uppsala City inne i B-hallen. Under några år på 90-talet körde jag mastodontpass bakom mikrofonen i samband med föträffligt arrangerade Cupernas Cup på försäsongen.

Men att sikta in sig på en Storvretamatch i Superligan ger mig verkligen speciell känsla.

Det sätter guldkant på min tillvaro. Jag tror nästan att adrenalinkicken vid introt och line-up har en läkande effekt på mig!

Idag startar en ny säsong i Fyrishov och jag hoppas kunna vara med på så många matcher som möjligt.

Jag gillar att sitta förhållandevis nära planen, spelarna och domarna. Enligt mening bygger ett bra speakerskap på saklighet, men lyckas man bygga upp ett bra samarbete med publiken tycker jag att det är okej att ta i lite extra för hemmalaget.

Det är ett riktigt härligt gäng som jobbar runt matcherna!

Direkt när jag blev sjuk tänkte jag att min speakersyssla var tvungen att avslutas; flytta ner mikrofonens off-reglage för gott.

Bäst för arrangemanget är förstås om publiken känner igen rösten från match till match, så jag hade haft förståelse om det hade anlitats en ny person som ersatte mig rakt av.

Men arrangemangsansvarige Bengt Johansson har visat en jättebra förståelse för min situation. Det funkar till och med om jag lämnar besked under matchdagen beroende på min dagsform. Det känns som ett privilegium, även om jag föredrar att kunna planera med lite marginal.

En annan lycklig omständighet, när jag inte får köra bil, är ju att vi bor endast ett målvaktsutkast från familjen Kohonen. I stort sett varje match har Cicci kunnat erbjuda skjuts.Tack!

LINE UP FRÅN SLUTSPELET 2012

Löpträning som dopad…

I slutet av april fick jag utskrivet några sprutor Aranesp för att öka min blodproduktion. Det är samma preparat som skidåkaren Johann Mühlegg använde när han dopade till sig tre OS-guld 2002.

Jag tvivlar på om sprutorna verkligen hade fysisk effekt på mig . Dopingfaktorn i sammanhanget är åtminstone ett faktum som med fördel kan användas för att öppna diskussioner med…

Dessutom var det så att jag runt midsommar hade kommit igång riktigt bra med löpträning igen. Under några veckor sprang jag en halvmil varannan dag. Antagligen ingen dopingeffekt rent fysiskt men mentalt ände jag mig verkligen taggad att försöka komma i form.

Mitt senaste löppass var den 3 juli innan jag den 8 juli började drabbas av krampanfall på nytt.

tUtflykt till skärgården

Med Loreen som nybliven Eurovision-vinnare gjorde vi en utflykt till Ängsö nationalpark i Stockholms skärgård. Det var Mors dag, så vi kunde passa på att fira alla mödrar i sällskapet.

En strålande vårdag. Solen sken men fortfarande aingen kalla vindar

Det hindrade inte barnen från att doppa fötterna och leka i vattenbrynet.

Sociala medier

Jag känner för egen del att främst Facebook har givit mig en möjlighet att kommunicera med en hel del vänner. Många som jag aldrig sulle ha haft kontakt med annars.

Vissa gånger har jag kunnat ge en ”statusuppdatering” i dess ordagranna mening, alltså om läget i min sjukdom. Jag har även i retur fått tillbaka massvis av positiv respons och vitaliserande ryggdunkar.

Alla kanske inte har förstått allvaret i min diagnos. Men ett av syftena med denna blogg är

att bringa lite mer klarhet.

Jag brukar väl inte övergödsla min Facebook-profil med läget om sjukdomen Jag vill att mina inlägg hellre ska ha ett stänk av humor än att ge  deppiga sjukhusassociationer.

Sedan finns det förstås alltid baksidor med sociala medier. Själv har jag haft en ganska stor tveksamhet kring Twitter eftersom det många gånger är svårt att uttyda eventuell respons.

Att jag har ett konto där är dock främst för att jag vill hänga med i sportvärlden, och inte minst vad som händer inom innebandyn. Ibland kan det uppstå ganska kul diskussioner när man kommunicerar med likasinnade om pågående (idrotts)evenemang.

När det gäller Facebook kan jag delvis förstå de skeptiker, som tycker att hela fenomenet är fånigt.

Det finns många användare med överdrivet bekräftelsebehov och som lägger upp pretentiösa inlägg för att visa alla andra vilket perfekt liv han/hon har.

Déjà vu

Jag  hade förmånen att få närvara vid en bokrelease för andra gången på ett halvår. Det var min vän Sten Strömberg som nu lanserade sin roman Fjärilsprinsen.  (www.fjarilsprinsen.se)

Det var ju Stene som var drivande när Upplands Innebandyförbund bildades 1987.

Den gången var det ett härligt vårljus utanför fönstren i Uppsala Energis lokaler.

Nu, ganska exakt 25 år senare, var det en lika fin vårkväll, även om vi denna gång befann oss i samlingslokalen för Uppsala-Näs kyrka.

Jag hade anlänt tidigt och hjälpte till att placera ut stolarna. Stene kliade sig i huvudet och funderade över sittningsmodell som skulle bli bäst lämpad . Han är alltid mån om att få folk att känna sig bevkäma oavsett miljö.

Det fanns många likheter med den där kvällen 1987 och en déjà vu-känsla infann sig trots att det handlade om att dra igång två helt olika typer av projekt. Han har även ett antal övriga projekt på sitt samvete: en verklig entreprenör!

Att han har ett medryckande språk i tal visste jag redan – och han var därför ett solklart val när Ann-Sofie och jag letade efter en bra toastmaster till vårt bröllop.

Med sin roman visade han att han även har lätt för språkliga uttryck i skrift.

Releasefesten var trevlig och det var kul att träffa honom igen för första gången på länge.

Uppmärksammad intervju

Även om många inom ”innebandy-familjen” redan kände till min situation, tyckte jag att det var ett bra läge att tacka ja när Ingrid Hannerrz ringde och frågade om hon fick intervjua mig.

Jag kände att det låg bra linje med min filosofi: situationen är ju ingen hemlighet.

Fick en känsla att det blev en text där både artikelförfattare och intervjuoffer fick positiv respons.

Innebandyn som drivkraft: "Allt vänds upp och ner"

(innebandymagazinet.se 2012-04-07)

Hela familjen besöker sjukhuset

Påsklov och ett därmed ett bra tillfälle att låta barnen följa med till mitt läkarbesök på neurologen. Vi hade tänkt tidigare att de skulle få följa med till sjukhuset, exempelvis när jag strålades. Den gången var det dock mycket sjukdomar där hemma.

Eftersom jag är på sjukhuset så ofta var det nog nyttigt för barnen att få se hur det ser ut och hur ett av mina läkarbesök kan vara upplagt.

Många har ju svårt för sjukhusmiljöer men nu kunde vi avdramatisera det hela för barnen. Läkaren och sköterskan tog sig bra tid med oss alla och satte barnen i fokus.

Jakten på medicin

Det finns säkert någon person i Sverige som tycker Apoteksreformen  2009 blev lyckad. Är man patient i behov av medicin kan man bara fnysa åt vilket fiasko det hela blev!

Från en central apotekskedja med STORA lager finns det efter avregleringen uppåt tio olika kedjor , där de flesta har psmå lager. Har man fått utskriven en medicin som är tillräckligt ovanlig, är det väldigt sannolikt att den inte finns i lager: Jakten får starta!

Man får ringa runt bland de kedjor som finns på lämplig plats och höra om de kan få hem den från leverantören. Mest förbluffad har jag blivit då kedjan X i Uppsala inte kan koppla mitt samtal vidare till samma kedja i Knivsta!

PCV, en ny behandlingsform

En ny behandlingsform för mig har påbörjats nu i mars. Den går under namnet PCV. Kapslarna som inledde behandlingen lyckades – precis som tidigare – pressa ner mitt trombocytvärde, Det blev återigen en väntan på att kunna fortsätta behandlingen.

Snabba vändningar

 Ibland kan det vara snabba vändningar i livet! Efter att ha varit inlagd på neurologen i fyra dagar med sjukhusmat och allt vad det innebär, fick jag lämna sjukhuset på fredagen.

Vi lyckades genomföra vår planerade Spa-weekend på Gimo herrgård tillsammans med bästa vännerna Lotta och Tomas.  Ljuvlig kakbuffé på eftermiddagen följdes senare av en härlig middag med god mat och dryck. Kvällen avslutades sedan med bastu och badtunna invid Gimo damm.

En dag av kaos

Jag hade jobbat hemifrån på måndagen men den här tisdagen var det tänkt att jag skulle åka in till kontoret.

Satte mig som vanligt i bilen och började åka mot Märsta. Efter halva vägen ringde mobilen. Mellantjejen hade ramlat ur sängen och på något sätt slagit huvudet i ett element. Det hade blivit ett jack, där det blödde en del. Det var lite halvkaotiskt mitt i frukosttid för dem där hemma, så jag kände att jag förstås skulle återvända hem och hjälpa till.

Jag åkte fram till den närmaste rondellen och påbörjade återresan de två milen norrut.

Det var blod i håret som hade börjat torka in men efter lite tvättning, visade det sig att jacket inte var jättedjupt. Jag skickade iväg henne till skolan, där jacket blev limmat hos sjuksyster.

Det kom dock att bli fler tillbud den här dagen…

Jag vet inte hur mycket klockan kan ha varit men jag stod i hallen, då jag plötsligt fick en obekant känsla på vänstra sidan i axelhöjd. Det var som om ett osynligt monster försökte dra ner mig mot golvet. Försökte ta några raska steg in mot köket och telefonen. Hann dock aldrig få iväg något 112-samtal.

Jag drogs stegvis längre och längre ner tills jag var helt golvad. Återigen den där korta tidsrymden av en halv blinkning och jag hann tänka ”var det så här livet skulle sluta?”

Det märkliga var att jag sedan vaknade upp på klinkersgolvet i badrummet. Vet inte hur länge jag hade varit avsvimmad men jag hade en ordentlig bula i bakhuvudet.

Ringde Ann-Sofie som genast lämnade jobbet och åkte hem och körde in mig till akuten.

Det var ju ett epileptiskt krampanfall som jag hade fått. De är ju inte farliga i sig, bara man inte faller ihop på fel ställe och slår sig illa. Mest obehagligt var att jag aldrig tidigare hade upplevt denna känsla och inte kunde identifiera det som krampanfall.

Jag tänkte även på vad som hade kunnat hända om anfallet hade kommit när jag körde bil på motorvägen på morgonen.  Ryser fortfarande vid den tanken.

Jag blev direkt undersökt när jag kom till akuten. Ganska omgående fick jag ett nytt, mindre, anfall framför läkarens ögon. Fortfarande en obehaglig känsla men den här gången kände jag igen tecknen när den satte igång.

Inte helt oväntat var svaret sedan att kramperna var besläktade med epilepsi, även om det

i mitt fall främst var lokaliserat till vänstra ansiktshalvan. De mediciner som sattes in hade bra effekt.

Gapskratt i vattenlandet

Vi hade hyrt en stuga mitt ute i skogen, ett par mil från Romme Alpin, Barnen skulle få göra utförsåkningsdebut. Själv hade jag drabbats av magsjuka och anslöt en dag  senare med tåg.

Det blev två dagar i skidskolan för barnen och de hade full fart i backen både lördag och söndag.

På måndagen skulle vi åka hem igen vi hem men hann först med ett besök på Aqua Nova i Borlänge . Vi badade både ute och inne och började sedan åka vattenrutschbana. Det fanns en där man åkte i uppblåsbara ringar. Jag och mellantjejen åkte säkert 20 gånger i rad under ett ihållande gapskratt från oss båda. Vi åkte ner, tog vår ring och sprang uppför trapporna gång på gång.

Kvinnor och kvinnor – men färre män

Det är intressant med de yttre faktorer som kan påverka utvecklingen av en individ.

Dels kan det handla om vilken placering man har i syskonskaran, dels kan det handla om könsfördelning i omgivningen.

Jag har kommit fram till att jag själv har präglats av fler feminina intryck än maskulina.

Jag kan minnas fel men under mina första år var pappa många kvällar ute på diverse jobb. Kanske hade vi varit närmare varandra under denna tid om intresset för teknik och motorer hade varit gemensamt. Jag är fortfarande idag usel på bilar.

Dessutom var det ju tidigt 70-tal, där kvinnan naturligt var den som skulle ta på sig den största delen av föräldrarollen.

Däremot ska det konstateras att jag och pappa har kommit närmare varandra

på senare år, kanske ”tack vare” min sjukdom.

Jag hade alltid en bra kontakt med min mormor. I och för sig även med morfar.

Under mina 20 år med Ann-Sofie är det självklart hon som har stått mig närmast, både i form av kärlek och vänskap.

Även i övrigt har jag en konstellation som kanske inte är den vanligaste:

• Två systrar – inga bröder
• Tre döttrar – inga söner

Men detta är absolut inget jag skulle vilja ändra på, ens om det gick!

Vidare kan man konstatera att jag inte har gjort lumpen. Även om det finns ett antal killar i min vänskapskrets, tillhör jag inte någon så kallad herrklubb eller mer informellt grabbgäng.

Personligen gissar jag att dessa faktorer, åtminstone lite grann, har gjort mig till den jag är.

Åk genast till närmaste sjukhus!

Jag hade tagit blodstatus på tisdagen och just kommit till jobbet denna onsdag. Jag var inne i ena konferensrummet med mobilen på tyst läge. Efter bara några minuter hade jag fem missade samtal, både från Ann-Sofie och från sjukhuset.

Sjukhusets önskemål – eller order – var att jag genast skulle uppsöka närmaste sjukhus för att få påfyllning av trombocyter (blodplättar). Gårdagens värde var tydligen mycket lågt.

Karolinska sjukhuset ligger lyckligtvis nära mitt jobb och jag fick genast skjuts dit av Tomas Eriksson. Vissa komplikationer blev det på grund av att jag tillhör ett annat landsting. Dessutom kraschade datorsystemet i kassan när det var min tur.

Jag har fyllt på trombocyter på Akademiska någon gång och då gick det på ett par timmar. En påfyllning i Solna skulle visa sig ta mer tid.

Nu fick jag först vänta en timme i ett sidorum. Därefter skulle det först tas nya blodprover och inväntas resultat. KS-läkaren ringde min läkare i Uppsala och rådgjorde. Det dröjde ett bra tag innan jag fick komma upp till en sal. Sedan följde ytterligare väntan innan de hade fått fram påsarna med trombocyter. Efter påfyllningen togs nya blodprover och därefter följde någon timmes väntan på resultatet. Det var inte med bred marginal men jag var i alla fall hemma före midnatt…

På tv-skärmen ovanför min säng fick jag fick jag i alla fall nöjet att se en grymt underhållande fotbollsmatch! Libyen mötte Zambia i Afrikanska mästerskapen. Efter dagar av ihållande regn var planen så fruktansvärt vattensjuk att det var märkligt att matchen över huvud taget blåstes igång! Vid försök att passa stannade oftast bollen. Många härliga glidtacklingar men även ett par fantastiska mål. 

Lära för livet

TILLBAKABLICK: Min moster och hennes familj har under många år slitit hårt och byggt upp en omfattande tivoliverksamhet. Man kan säga att de har skapat ett eget imperium inom denna bransch. Under sommarhalvåret har de åkt runt till olika platser, främst i Norge.

Sommaren 1990 åkte jag upp till Tromsö och fick pröva på livet som tivoliarbetare. Jag jobbade med den attraktion som min kusin Ola hade, nämligen att krossa glasflaskor genom att kasta bollar av basebollvariant. Arbetspassen var långa, där som i andra stånd, men det var nog ingen som skulle få för att gnälla över det. Att bo tre veckor hemifrån var nog nyttigt för mig.

På vägen upp hämtades jag av en kille med smeknamnet "Knappen". Bilresan var lång men gick fort. Två timmar söder om Jokkmokk stannade han bilen och sa: "Nu kan du köra ett tag".  Jag hade inget körkort än men han lutade sig bakåt och tog en tupplur nästan ända fram till Jokkmokk. Inte mycket andra bilar i farten - och inga renar, så allt gick bra!

En söndag hade jag ledigt och tänkte passa på att se Tromsö IL spela fotboll. Hittade inte riktigt till Alfheim stadion. Jag frågade efter vägen och fick rådet; "gå dit alla andra går!".Intresset för TIL var stort och framgångarna hade kommit med nye tränaren: en viss Tommy Svensson.

Ett annat TIL-minne var när tivolit hade flyttat vidare till Finnsnes. Det var en midnattssolskväll med festande (vilket också var en rätt ny företeelse för mig). När discjockeyn hade spelat sista låten och det var stängningsdags, brast alla gästerna ut i gemensam sång. Det som sjöngs var TIL:s kampsång. Och då ska man veta att Finnsnes ligger 16 mil från Tromsö.

Tid i utmätt form

Det kan ju vara så att jag har en begränsad tid kvar av mitt liv. Vem har inte det förresten?! Allas liv tar slut någon gång!

Som jag har varit inne på tidigare kan man inte grubbla alltför mycket på vad jag i så fall kommer att missa.  Visst: det finns personer som inte ens vill bli gamla men jag hade sett fram mot förmånen att åmogna vidare tillsammans med familj. Även om det alltid är ”highlife”med familjen har vi just avslutat det jobbiga decenniet med ständigt ett barni åldern fyra år eller yngre.

Men som sagt: hellre fokusera på alla lyckliga stunder som livet har bjudit på!

Sedan är det ju faktiskt också så att ingen läkare i världen kan svara på hur begränsad tiden skulle vara i just mitt fall. Fortfarande tänker jag att just jag kanske är den som kommer att förbrylla forskningen och bryta mönstret i alla studier!

TILLBAKABLICK: Samma vår som vårt bröllop, 1998, diagnostiserades min svärfar med en obotlig form av cancer i benmärgen. Det var ett tungt besked. Vi bodde i Uppsala på den tiden och jag brukade cykla till jobbet. Arbetsdagen efter beskedet kom tårarna direkt. Jag orkade inte vara kvar många minuter på jobbet innan jag cyklade hem igen.

Jämfört med min sjukdomsbild hittills drabbades han av mer smärta och var inlagd på sjukhus under längre perioder. När vi flyttade in i vårt nya hus minns jag att han var på benen och hjälpte till att dammsuga större delen av huset innan möblerna skulle på plats. Vid något tillfälle lyckades han komma ut i skogen och delta i den jakt som han älskade. Det var en känsla som gjorde mig alldeles varm. Han somnade sedan in den sista september 2006.