Varför ”en halv blinkning” ?

Här kommer en förklaring till namnet på denna blogg.

Efter huvudvärk i drygt en vecka, hade jag nu äntligen fått en röntgentid på Akademiska. Jag låg på en brits i ett rum på akutmottagingens nedersta våning och väntade på svaret. Förhoppningsvis ord som gjorde att jag skulle kunna utesluta det värsta.

                         

Klockan på väggen tickade långsamt framåt och visade att det snart hade gått fyra timmar av natten mot den 23 november 2010.

Till slut: en lätt knackning på dörren och ett litet läkarlag gjorde entré.  Det var den kvinnliga läkaren som gick fram till britsens huvudände och tilltalade mig: ”det har visat sig att det finns en tumör i din vänstra pannlob”.

Trots det ofattbara tog det bara en halv blinkning för mig att ta in informationen och göra en hastig bearbetning av vad detta skulle innebära.

Min hjärna – för stunden något defekt alltså –  insåg att konsekvenserna kunde bli omfattande. Vad skulle hända nu?

Första steget var att jag förflyttades några våningar högre upp i sjukhuset till en sal på neurologen.

Efteråt har jag tagit reda på att en genomsnittlig svensk man blir 76 år. Jag var just nu 38 år. Precis halvvägs alltså.

I värsta fall var den inte bara den där blinkningen, som skulle bli halvt fullbordad i mitt liv.