Jag känner för egen del att främst Facebook har givit mig en
möjlighet att kommunicera med en hel del vänner. Många som jag aldrig sulle ha haft
kontakt med annars.
Vissa gånger har jag kunnat ge en ”statusuppdatering” i dess
ordagranna mening, alltså om läget i min sjukdom. Jag har även i retur fått
tillbaka massvis av positiv respons och vitaliserande ryggdunkar.
Alla kanske inte har förstått allvaret i min diagnos. Men
ett av syftena med denna blogg är
att bringa lite mer klarhet.
Jag brukar väl inte övergödsla min Facebook-profil med läget
om sjukdomen Jag vill att mina inlägg hellre ska ha ett stänk av humor än att
ge deppiga sjukhusassociationer.
Sedan finns det förstås alltid baksidor med sociala medier.
Själv har jag haft en ganska stor tveksamhet kring Twitter eftersom det många
gånger är svårt att uttyda eventuell respons.
Att jag har ett konto där är dock främst för att jag vill
hänga med i sportvärlden, och inte minst vad som händer inom innebandyn. Ibland
kan det uppstå ganska kul diskussioner när man kommunicerar med likasinnade om
pågående (idrotts)evenemang.
När det gäller Facebook kan jag delvis förstå de skeptiker,
som tycker att hela fenomenet är fånigt.
Det finns många användare med överdrivet bekräftelsebehov
och som lägger upp pretentiösa inlägg för att visa alla andra vilket perfekt
liv han/hon har.
