Vintern 2010/11: mörk, mörkare, mörkast

Vintern 2010/11 var mörk på alla tänkbara sätt och vis.

Vi gick och väntade på kallelse till läkarbesök, där vi skulle få reda på tumörens art; god eller elak.

Kallelsen kom till slut men besöket var inplanerat först efter jul. Det var ju alldeles för ödesmättad information att oroa sig för under julhelgen.

Min fru Ann-Sofie ringde och ville få förståelse för detta. Hon gav sig inte. Lyckades i stället få en tid den 17 december.

Vi hade aldrig tidigare besökt onkologen.

Dessvärre fick vi ett besked som var sämsta tänkbara. Undersökningen av tumören hade visat att det handlade om den elakartade tumören glioblastoma multiforme, grad 4. Informationen skulle ha varit tung även om den hade framförts med en gnutta medkänsla…

Vi fick med en broschyr som vi läste i soffan när vi kom hem. Orden att ”det finns personer med denna sjukdom som överlever längre än fem år” var nästan omöjliga att ta in. Fem år.

De närmaste dagarna bestod givetvis av mycket sorg, tårar och ibland ilska över hur grym en sjukdom kan vara.

En dyster tid följde: Vi insåg att det var en sjukdom som måste tas på fullaste allvar!

Jag noterade naturligtvis snömassorna utanför fönstret men brydde mig inte så mycket om det. Det var ju under en lång period som jag varken kunde eller behövde gå ut.  I Uppsalatrakterna har jag för mig att det sattes nytt rekord för antalet dagar i rad med kvarliggande snö.

Snö brukar kunna lysa upp, men i detta fall.

Trots allt genomförde vi ett traditionellt julfirande. Julen innehöll alla yttre faktorer. Vi kände att det bara hade blivit sämre om vi hade struntat i skinka, tomte och gran. 

Släkt, vänner och andra som bryr sig

Om man skulle gissa antalet personer som man har någon form av koppling till – och som engagerar sig i ens hälsotillstånd – skulle man antagligen hamna på ett antal som ligger alldeles för lågt. 

Det fick jag erfara de närmaste dagarna. Det är så många som bryr sig att jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på det!

Det blev mer eller mindre skytteltrafik till vårt hus för de lokala blomsterhandlarna.

Ett stort tack till alla som tänkte på mig och min familj och skickade olika former av hälsningar. Ingen nämnd, ingen glömd.

Operation

Tumörens placering var ju lyckligtvis på ett ställe som gjorde att operation var möjlig.

Operationsdagen hade fastställts redan till torsdagen i veckan efter att tumören upptäcktes.

Det blev ett par förberedande dygn inför operationen. Bland annat fick vi träffa den kirurg som skulle utföra ingreppet. Fick ett stort förtroende för honom.

Min egen oro inför operationen var mindre än man kanske skulle kunna tro. Däremot förstår jag att det verkligen inte var någon avslappnad dag för mina anhöriga.

Det var en ganska angenäm känsla när narkosen släppte och jag sakta vaknade upp igen. Blev serverad jordgubbssaft som smakade gudomligt. Tackade genast ja till påfyllning!

Vid operationsområdet hade jag blivit igenlappad med cirka 25 metallmärlor. Mitt uppe på huvudet satt en slang för dränering. Sköterskorna förberedde mig på att det kunde göra ont när den skulle tas bort. Det var en befogad varning…

De närmaste dygnen låg jag på neurologens vårdavdelning. Till en början var det på väldigt stapplande ben som jag gick från salen när det var dags för mat. Jag fick sedan åka hem en dag tidigare än planerat. Skönt att komma hem igen förstås!

Jag stod på den högsta dosen av kortison. Det medförde en gigantisk aptit och varje natt gick jag upp och satte i mig några rejäla smörgåsar tillsammans med något glas O’boy. Detta hindrade mig inte från att vara vrålhungrig igen till frukosten.

Orättvisor, del 1

Första tiden fanns en naturlig fråga som jag inte kunde släppa: Varför just jag!?

Ändå släppte jag frågan relativt snabbt. Självklart har frågan återkommit emellanåt, i annan skepnad. Jag funderar vidare kring det här på bloggen senare.

Hur som helst, mitt svar på frågan hittills var: Livet är ju ändå fullt av orättvisor. Varför skulle just medicinområdet vara ett undantag?

I annat fall skulle ju alla tumörer och andra allvarliga sjukdomar hamna hos väldtäktsmän, krigsförbrytare, narkomaner, terrorister, andra kriminella och personer som inte ser någon egen vilja att leva vidare.

Vissa utvalda människor kan konstatera att de just har kammat hem miljonvinsten. Ännu fler utvalda tvingas inse att de just har drabbats av en hemsk sjukdom. Ödet styr i livets lotteri!

Tumören upptäcks

Huvudvärk är aldrig någon njutning. Jag tog ett antal huvudvärkstabletter men de hjälpte inte. Annars tyckte jag nog faktiskt att fokuseringsproblemen var mer störande än huvudvärken.

Hade inte hunnit göra klart alla uppgifter under arbetsdagen. Bland annat ringde jag Peter Fischerström i landslaget för att höra efter om han kunde tänka sig att blogga under VM-veckan. Tror faktiskt att jag lyckades dölja min eventuella förvirring under samtalet.

Besvären ville aldrig sluta och senare på kvällen hade vi telefonkontakt med goda vänner som verkligen var angelägna om att jag skulle göra ett nytt besök till akuten. De stod på sig och till slut åkte jag in igen.

Det var ganska sent när jag till slut bestämde mig för att åka in till sjukhuset. Alla tre barnen hade somnat och vi kände att det var i senaste laget att ringa in barnvakt. Därför körde jag själv in till Uppsala.

Den här gången blev jag kvar ännu längre men den stora skillnaden var att jag redan från början krävde att bli röntgad, vilket efter vissa tveksamheter, medgavs.

Med bred marginal hade det hunnit bli tisdag när jag låg där på britsen. Mitt ”mål” med att röntgas var i första hand att kunna utesluta de värsta åkommorna. Jag antog ändå att det antingen kunde handla om en hjärnblödning eller i sämsta fall en tumör.

Svaret blev nu det sistnämnda alternativet, vilket förstås kändes helt overkligt.

Tisdagen var nog den mest omtumlande dagen i mitt liv, i negativ bemärkelse.

Förutom alla känslor var det mycket information som skulle bearbetas.

Inte minst en sådan petitess som att min bil hade stått parkerad mycket längre än vad jag hade lagt i pengar för…