Åk genast till närmaste sjukhus!

Jag hade tagit blodstatus på tisdagen och just kommit till jobbet denna onsdag. Jag var inne i ena konferensrummet med mobilen på tyst läge. Efter bara några minuter hade jag fem missade samtal, både från Ann-Sofie och från sjukhuset.

Sjukhusets önskemål – eller order – var att jag genast skulle uppsöka närmaste sjukhus för att få påfyllning av trombocyter (blodplättar). Gårdagens värde var tydligen mycket lågt.

Karolinska sjukhuset ligger lyckligtvis nära mitt jobb och jag fick genast skjuts dit av Tomas Eriksson. Vissa komplikationer blev det på grund av att jag tillhör ett annat landsting. Dessutom kraschade datorsystemet i kassan när det var min tur.

Jag har fyllt på trombocyter på Akademiska någon gång och då gick det på ett par timmar. En påfyllning i Solna skulle visa sig ta mer tid.

Nu fick jag först vänta en timme i ett sidorum. Därefter skulle det först tas nya blodprover och inväntas resultat. KS-läkaren ringde min läkare i Uppsala och rådgjorde. Det dröjde ett bra tag innan jag fick komma upp till en sal. Sedan följde ytterligare väntan innan de hade fått fram påsarna med trombocyter. Efter påfyllningen togs nya blodprover och därefter följde någon timmes väntan på resultatet. Det var inte med bred marginal men jag var i alla fall hemma före midnatt…

På tv-skärmen ovanför min säng fick jag fick jag i alla fall nöjet att se en grymt underhållande fotbollsmatch! Libyen mötte Zambia i Afrikanska mästerskapen. Efter dagar av ihållande regn var planen så fruktansvärt vattensjuk att det var märkligt att matchen över huvud taget blåstes igång! Vid försök att passa stannade oftast bollen. Många härliga glidtacklingar men även ett par fantastiska mål. 

Lära för livet

TILLBAKABLICK: Min moster och hennes familj har under många år slitit hårt och byggt upp en omfattande tivoliverksamhet. Man kan säga att de har skapat ett eget imperium inom denna bransch. Under sommarhalvåret har de åkt runt till olika platser, främst i Norge.

Sommaren 1990 åkte jag upp till Tromsö och fick pröva på livet som tivoliarbetare. Jag jobbade med den attraktion som min kusin Ola hade, nämligen att krossa glasflaskor genom att kasta bollar av basebollvariant. Arbetspassen var långa, där som i andra stånd, men det var nog ingen som skulle få för att gnälla över det. Att bo tre veckor hemifrån var nog nyttigt för mig.

På vägen upp hämtades jag av en kille med smeknamnet "Knappen". Bilresan var lång men gick fort. Två timmar söder om Jokkmokk stannade han bilen och sa: "Nu kan du köra ett tag".  Jag hade inget körkort än men han lutade sig bakåt och tog en tupplur nästan ända fram till Jokkmokk. Inte mycket andra bilar i farten - och inga renar, så allt gick bra!

En söndag hade jag ledigt och tänkte passa på att se Tromsö IL spela fotboll. Hittade inte riktigt till Alfheim stadion. Jag frågade efter vägen och fick rådet; "gå dit alla andra går!".Intresset för TIL var stort och framgångarna hade kommit med nye tränaren: en viss Tommy Svensson.

Ett annat TIL-minne var när tivolit hade flyttat vidare till Finnsnes. Det var en midnattssolskväll med festande (vilket också var en rätt ny företeelse för mig). När discjockeyn hade spelat sista låten och det var stängningsdags, brast alla gästerna ut i gemensam sång. Det som sjöngs var TIL:s kampsång. Och då ska man veta att Finnsnes ligger 16 mil från Tromsö.

Tid i utmätt form

Det kan ju vara så att jag har en begränsad tid kvar av mitt liv. Vem har inte det förresten?! Allas liv tar slut någon gång!

Som jag har varit inne på tidigare kan man inte grubbla alltför mycket på vad jag i så fall kommer att missa.  Visst: det finns personer som inte ens vill bli gamla men jag hade sett fram mot förmånen att åmogna vidare tillsammans med familj. Även om det alltid är ”highlife”med familjen har vi just avslutat det jobbiga decenniet med ständigt ett barni åldern fyra år eller yngre.

Men som sagt: hellre fokusera på alla lyckliga stunder som livet har bjudit på!

Sedan är det ju faktiskt också så att ingen läkare i världen kan svara på hur begränsad tiden skulle vara i just mitt fall. Fortfarande tänker jag att just jag kanske är den som kommer att förbrylla forskningen och bryta mönstret i alla studier!

TILLBAKABLICK: Samma vår som vårt bröllop, 1998, diagnostiserades min svärfar med en obotlig form av cancer i benmärgen. Det var ett tungt besked. Vi bodde i Uppsala på den tiden och jag brukade cykla till jobbet. Arbetsdagen efter beskedet kom tårarna direkt. Jag orkade inte vara kvar många minuter på jobbet innan jag cyklade hem igen.

Jämfört med min sjukdomsbild hittills drabbades han av mer smärta och var inlagd på sjukhus under längre perioder. När vi flyttade in i vårt nya hus minns jag att han var på benen och hjälpte till att dammsuga större delen av huset innan möblerna skulle på plats. Vid något tillfälle lyckades han komma ut i skogen och delta i den jakt som han älskade. Det var en känsla som gjorde mig alldeles varm. Han somnade sedan in den sista september 2006.