Lidelse för idrottslag, del 2

Vid prisutdelningen 2010 tror jag att min kamera vara ganska ensam om att fånga denna vackra gest när kapten Kohonen tar emot SM-bucklan och genast passar över den till trotjänare Berggren som rättvist blev den förste Storvretaspelaren att få höja en SM-buckla.

Av olika skäl har jag oftast haft en neutral fasad. Men det är ju ingen hemlighet att Storvreta IBK är innebandylaget som mitt hjärta bultar starkast för.

Några år in på 2000-talet insåg jag att det fanns en chans för laget att gå hela vägen till SM-guld – om allt klaffade.

Spelare som Holst, Solid och Johnsson gladde mig regelbundet och sedan återvände dessutom Johannes Gustafssson till sin hemstad. Därtill gjorde David Blomberg karriärens bästa säsonger när han spelade i ”Vreta“ och var kapabel att avgöra matcher på egen hand.

Det hade förstås kunnat bli så att Storvreta, som många andra lag, missade guldet år efter år.

Men 2010 räckte det hela vägen!

Det var en ära att finnas med på bussen från Globen. Efter att ha jobbat så många år med innebandyn i Uppland kände jag en obeskrivlig symbolik när SM-bucklan äntligen transporterades in i Uppsala.

Jag känner en stor glädje över att ha lärt känna framför allt Mika Kohonen, Jesper Berggren och Staffan Jacobson. Ödmjuka representanter för idrottsrörelsen men samtidigt utrustade med kopiösa mängder vinnarinstinkt.

Vid prisutdelningen 2010 tror jag att min kamera vara ganska ensam om att fånga denna vackra gest när kapten Kohonen tar emot SM-bucklan och genast passar över den till trotjänare Berggren som rättvist blev den förste Storvretaspelaren att få höja en SM-buckla.

                                                                                                                            

Guld nummer 1 kom 2010  och 2013 kan Storvreta bli historiska med fyra guld i rad, i så fall dessutom med fyra helt olika tränaruppsättningar.

Lagbygget består förstås av fler viktiga karaktärer: energipaketet Joel Kanebjörk,

kliniske avslutaren Henrik Stenberg, den smygande stormvinden Mattias Samuelsson och nog så viktigt med temperament i form av hetsporrarna och Viktor Klintsten och Hannes Öhman. 2012 gjorde Örjan Skogström ett av sina allra bästa slutspel.

Nu tänkte jag inte name-droppa hela truppen men en annan favotitspelare är Fredrik Holtz.

Rasmus Sundstedt som anslöt 2012/13 får innebandy att se löjligt enkelt ut: vid nästan varje sekvens tar han rätt beslut. Sedan är det förstås kul med Drews, Winroth, Jocke Olsson och Victor Andersson som blommat ut. Det har trots allt gått några år sedan de betraktades som ”unga och lovande”.

Nya besked – nytt bränsle

Det var en viss omsättning på mina onkologläkare i början. Vid ett tillfälle, tidigt under 2011 möttes jag plötsligt även av helt ny information. Min tumörsjukdom, som hittills hade klassats som obotlig, fick jag plötsligt höra att man skulle kunna få bukt med!

Allt är ju relativt. Jag fick presenterat allt som talade till mina fördelar: lyckad operation, låg ålder och bra grundfysik.

Det var svårt att ta in den plötsligt nya informationen! Under två månader hade vi levt med en mycket mörk bild av det hela. Nu skulle den plötsligt vändashelt upp och ner – till det bättre! Dock anmärkningsvärt att två läkare i samma team kan ge så varierande information om samma diagnos!

Jag kan inte förneka att jag fick jag lite nytt bränsle den där dagen. Även om jag hade kommit så långt i min mentala bearbetning och nått en positiv grundinställning, fylldes jag nu tillfälligt med ytterligare hopp.

Med distans till vad jag fick höra den där dagen, inser jag ändå, realistiskt, att alla negativa delar av sjukdomen helst skulle behöva hållas helt borta under lång tid, för att ordet ”bota” fortfarande skulle kunna vara helt aktuellt.

Helt enkelt ha en jäkla tur och slippa alla former av nya tumörbildningar. Möjligen i så fall att man kan hålla sjukdomen i schack – men därifrån känns steget långt till att bota sjukdomen.

När jag 2013 tittar bakåt kan jag ju konstatera att jag inte har haft den maximala turen, och vägen har varit lite väl krokig.

Lidelse för idrottslag, del 1

Man kan ju inte enbart gå omkring och tycka synd om sig själv. Så resonerar jag även här i bloggen och mixar in lite annat innehåll.

Vad vore idrotten utan supporterkultur? Den goda delen av detta alltså. Jag har högsta respekt för de fans som älskar och stöttar sitt lag i med- och motgång.

TILLBAKABLICK: i början av 80-talet var vi många på Thunmansskolan som skulle ”välja” favoritlag i fotboll/hockey. Det var nog aldrig någon av oss som såg Sirius fotboll eller Almtuna hockey som tänkbara alternativ, trots att de var från Uppsala som på denna tid var vår hemkommun. De spelade ju inte i högsta serien och faktum är att det än i dag inte har spelats allsvensk fotboll på Studenternas eller elitserieishockey i Gränbyhallen. Under 30 år är det inte ens något av dessa två lag som har råkat gå upp i högsta serien…

För samtida lågstadieelever i Gävle var det antagligen givet att börja hålla på Brynäs. I Borås är det nog inte så svårt för Elfsborg att rekrytera nya supportrar. På vår skola var det en mer spridd flora av favoritlag.

Då, på 80-talet, passade jag på att se mina favoritlag, då de spelade i Stockholmsområdet. Fortfarande följer jag IFK Göteborg hjälpligt. Färjestad är inte lika viktiga för mig längre. Vissa som som läser detta inlägg kanske redanvet varför jag tycker att svensk ishockey nu för tiden är helt urvattnad.

Genom åren har jag inte stått i särskilt många klackar men här kommer två härliga minnen:

Med sitt orangefärgade supporterhav är nog holländarna bäst i fotbollsvärlden på att stötta sitt lag. Under EM 1992 stod jag i deras klack när Bergkamp avgjorde med sitt 3-1-mål mot Tyskland.

Dt andra minnet kommer trots allt från ishockeyn (men det var fortfarande 80-tal). Ståplats på Johanneshov var elektrisk när Tre Kronor gjorde 3-0 efter en kvart – mot Sovjet!