The Proust Questionnaire

Filip och Fredrik är en betydande duo inom svensk underhållning. Framför allt den mest sammansvetsade. Däremot är det inte så att jag nödvändigtvis måste se varje ny tv-show som de gör.

För tillfället håller jag på att lyssna igenom deras digra samling av podcast-avsnitt. Jag tror att de snart är uppe i 130 stycken.

Emellanåt återkommer de till ”The Proust Questionnaire” – ett standardformulär med frågor som någon känd person brukar få besvara på baksidan av amerikanska tidskriften Vanity Fair.

Ett podcastavsnitt gick ut på att på att Filip fick besvara formulärets frågor. Ganska tidigt kom frågan ”Vilken är din största skräck?”.

Han svarade blixtsnabbt : ”Cancer”.

Jag klandrar honom inte för det svaret. Men svaret hade lika gärna kunnat varit ”att få en allvarlig sjukdom” i mer allmänna ordalag eller att någon av hans anhöriga ska råka ut för något. Han svarade i alla fall att cancer vore värre än att dö knall och fall. 

Hade jag fått samma fråga innan min tumör upptäcktes vet jag inte vad jag hade svarat. Just cancer är väl något som de flesta fruktar, förståeligt nog.

Men med lite distans nu, har jag många gånger tänkt att ett direkt olycksfall med dödlig utgång, vore värre än det jag nu har drabbats av.

Knall och fall innebär ju att allt tar slut direkt.

Två sidor av sjukvården

Man kan inte annat än vara tacksam över att leva i Sverige under 2000-talet. I alla fall när man hamnar i sjukvårdens händer. Jag har kommit i kontakt så mycket kunskap och expertompetens av de läkare jag har mött. De är specialister på onkologi, neurologi, hematologi, radiologi och kirurgi. Bemötandet från de flesta sjuksköterskor har nästan alltid varit trevligt och professionellt.

Men sjukvården  har baksidor i form av byråkrati. Nyligen var det en läkares försumlighet som gjorde att jag förlorade att antal veckor gällande uppstarten av sjukgymnastik.

 I viss verksamhet har jag också fått en tydlig känsla av dåligt ledarskap.

Fantastiskt halvår!

Ganska tidigt efter att tumören upptäcktes konstaterade jag att jag faktiskt haft 38 bra år, knappt utan motgångar.

Med en mörk syn kan jag konstatera att det sannolikt kommer att bli saker i framtiden som jag riskerar att  inte få uppleva. Sådana tankar är dock inte konstruktiva på något vis.

I många diskussioner med min fru kring detta, brukar vi nästan alltid komma fram till att vi måste försöka fokusera på alla ljusa minnen och lyckliga stunder. De har varit så många!

Dessutom blev andra halvåret 2011 faktiskt en av de allra bästa perioderna i hela mitt liv: jag kunde leva helt ”normalt”, hade en jättebra sommar med härliga resor med familjen till Finland, Danmark och Västkusten. Jag var fullt arbetsför och hann med att göra en lyckad VM-bevakning i mysiga Sankt Gallen. Dessförinnan hade vår familj haft två superhärliga veckor med sol och bad i Egypten.

Vips kunde 38 bra år gott och väl avrundas uppåt till 38 ½ bra år!

Sedan kom ett negativt tumörbesked igen men jag var jätteglad över att även kunna genomföra fotbollsresan till London i början av 2012.

Efter denna tid har jag också kunnat räkna in ännu fler underbara tillfällen. De fylls på hela tiden!

Missat VM igen...

Idag har jag tvingats lämna mitt definitiva nej till VM-resan till Schweiz. Svider förstås men eftersom jag fullständigt saknar motorik i vänsterhanden skulle det vara komplicerat med allt

Många praktiska göromål.. Dessutom är jag fortfarande orkeslös efter senaste strålningen.

Mitt missade herr-VM 2010 var inga konstigheter eftersom mästerskapet den gången inleddes bara två dagar efter min operation. En blek svensk insats i finalen den gången gjorde att det inte var så mycket att missa. Men nu i Schweiz var det ju meningen att den blågula revanschen skulle komma, vilket den så småningom gjorde. Med råge!

Att vara i tjänst under ett pågående VM är annars det häftigaste som finns med mitt jobb!

Den här gången var dock tanken att jag i och för sig ”bara” skulle åka dit som turist.

Men när man VM-jobbar brukar det alltid vara intensiva dagar, det sjuder i presscentrat mellan matcherna och när det närmar sig matchstart brukar pressläktaren sakta men säkert fyllas. Och efter match handlar det om att leverera. Snabbt! Under VM existerar inga fasta tidpunkter för måltider. De svenska landslagen har ju sedan några år professionella kostrådgivare. De skulle få en tuff uppgift om de tog sig an mediakåren!

Detta VM blir det nu i stället till att vara hemma och se matcherna på webben och sedan bara gå iväg från datorn när matchen är slut…

Någonstans hade jag väl kanske sett mig sittandes bredvid Micael Fasth – gamla stofiler som pratar gamla minnen – på pressläktaren vid VM 2029 eller något i den stilen. Om det är meningen att det ska bli så, så blir det så. Annars inte. Fasth är ju den verklige VM-kungen och har inte missat mycket genom åren!

I skrivande stund är tror jag dock inte att det är så många personer som kan utmana mig när det gäller de 165 svenska landskamper (A+U19) som jag sett live. Däremot är det ju många personer som närmar sig.

Några dagar före VM  fick jag en landslagströja med ”PETTERSSON” tryckt på ryggen samt en hälsning från jobbarkompisarna. Det värmde!