Aatt hålla sin serve

Eftersom jag har en koppling till sportvärlden kan det lätt bli att man lite vanvördigt kallar det ”matchen” mot sjukdomen. Men det är ju egentligen att bagatellisera det hela. Snarare handlar det ju faktiskt om ”kamp" eller ”krig”.

Den senaste månaderna har det blivit ovanligt många röntgentillfällen.

Dagens session i magnetkameran var något så ovanligt som en akutremitterad tid med snabbsvar!

Alla röntgentillfällen hit och dit gör att man trots allt att man skulle kunna jämföra det med en tennismatch mellan mig och tumören, när jag med en nervös klump i magen inväntar det senaste röntgensvaret.

Ett bra svar för mig innebär att jag vinner mitt servegame. Ett dåligt svar innebär att tumören kvitterar.

Ganska vanligt på sistone har varit att ungefär vartannat svar har varit bra för mig och man skulle kunna säga att jag har ”hållt min serve”.

Svaret i oktober var bra. Inför dagens besked kände jag mig däremot inte helt trygg. Men när jag fick svaret var det fatiskt bra även denna gång. Ett servegenombrott alltså!

Leverans av rullstol...

Rullstol är ett hjälpmedel som jag främst har associerat med andra handikappade med särskilda behov.

Själv har jag inte kunnat sätta in mig in en roll som handikappad på det sättet.

Därför var det en lite surrealistisk känsla idag, då arbetsterapeuten kom hem till oss och provade ut en rullstol som var avsedd för mig!

Men faktum är ju att det just nu är nödvändigt med hjälpmedel av olika slag, så rullstolen är välkommen.

Jag har gjort några överraskande praktvurpor mitt på golvet. Hjälpmedlen är till för att minimera riskerna att ramla omkull fler gånger.

Just nu omfattas hela min vänstersida av förlamningen. Svagheten i ben och fot försämrar balansen. Jag har redan gjort ett par handlösa fall här hemma. Allt som kan förhindra nya fall är förstås bra! Däremot är det lite snirkligt att trixa sig framåt med rullstolen, när bara ena handen fungerar. Man får hjälpa till med fötterna. 

                            

Förlamningssituationen stör mig förstås väldigt mycket och allt som den hindrar mig från.

Det viktigaste just nu att jag fortsätter jobba på med de övningar som jag fått från sjukgymnasten. Att arbeta upp styrka och rörlighet är förstås viktiga bitar kring hela min rehabilitering.

Jag är samtidigt medveten om att det inte finns några garantier på att alla funktioner återkommer fullt ut.  

Boken ”Strålmannen”

Läste nyligen ut boken Strålmannen.

Det finns många yttre faktorer som är påfallande lika mellan mig och bokens författare Anders Södergård: ung kille i Uppsala som plötsligt får en hjärntumör.

De yttre skillnaderna är att Anders snarare drabbas av följdeffekter som är kopplade till njurarna och därmed medföljande urinproblem. På senare tid kan jag göra jämförelser med min egen sjukdom och bieffekterna med kramper och förlorad motorik: sådant som faktiskt mer är följder av själva sjukdomen än dess behandlingar.

I vissa avseenden har Anders och jag liknande syn på livet och vad som händer sedan. 

Skillnaderna är att han är mitt uppe i det akademiska livet i Uppsala, en värld som jag faktiskt knappt kommit i närheten av.

En annan stor skillnad – ett stort motsatsförhållande – är att han inte har bildat någon familj. När man läser boken får jag uppfattningen att det inte ens är säkert att det ät något han ens eftersträvar.

Att ha egna barn, mot att inte ha det, är skäl nog till att fundera på om jag borde ha läst boken eller inte. På den punkten skiljer sig våra plattformar så kraftigt! Han har ju valet helt i egna händer utifrån sin situation.

En annan sak är att Anders inte har samma typ av tumör som jag har. Även om man ska ha full respekt för hans tumör och vad som händer när den börjar bli aktiv. Min diagnos nämns på ett par ställen i boken. Där handlar det inte om någon upplyftande läsning, utan snarare att den ensam nämns som att vara den värsta sorten av hjärntumör man kan drabbas av.

Vad är det med nummer 13?

Finns det några andra förklaringar till mitt öde?

Nej, själva grejen med ödet är väl ljust att uppenbara förklaringar saknas!

En anekdot dock: Min beräknade födsel var fredagen den 13 oktober.

När jag började lågstadiet stod jag som nummer 13 på klasslistan och när jag sedan började jobba på Svenska Innebandyförbundet fick jag anställningsnummer 13…

Så nu handlar det väl framför allt att lägga året 2013 bakom sig utan några större bakslag.