Cellgifter: bra och dåligt

Jag har fått höra av läkarna att jag svarar väldigt bra på cellgiftsbehandlingar. Effekten mot tumören blir ofta önskad. Det finns dock en baksida av detta. Mina trombocyter (blodplättar) sjunker till alldeles för låga nivåer, vilket medför uppskjutna och avbrutna behandlingar.

Under tiden får jag gå och ta regelbundna blodprover. Ibland har det gått vecka efter vecka utan att värdet rör på sig.

Det är tålamodsprövande och blir frustrerande i längden.

Livsverk

Svenska Innebandyförbundet firade sitt 30-årsjubileum med festligheter hösten 2011.

11-11-11 för att vara exakt.

Först var det release av innebandyns stora historieverk som arbetats fram under flera år.

Under en viss period fick jag uppdraget att sammanfatta varje säsong sedan 1993/94 inom innebandyns olika områden.

De innebandypersoner som närvarade vid denna bokelease ute på Riksidrottsmueet fick med sig var sitt exemplar av boken, något som de flesta verkade uppskatta ordentligt.

Releasen följdes av en riktigt trevlig och välordnad jubileumsfest på Clarion Sign. Även där bströddes många lovord kring boken.

Nu ska det dock poängteras att om det är någon som förtjänar cred för arbetet med boken är det der Crister Gustafson (i mitten av bilden ovan). Han drog igång hela arbetet, samlade in mängder av fakta och har rent allmänt verkat som bokens projektledare.

Det var nog bra att prångla ut så många böcker som det gjordes denna kväll. De följande veckorna hade ett antal faktorer som bidrog till att boken aldrig boken aldrig blev den försäljningssuccé som jag tror att framför allt Crister hade hoppats på.

Boken blev nog alltför omfattande i ivern att berätta om hur sporten uppstod och organiserades. Å andra sidan kommer ingen längre att behöva bekymra sig om att den kompletta historien nu verkligen finns på pränt.

Omfattningen gjorde också att boken blev riktigt tung. Om man nu ville köpa den i den krångliga webbshopen vill jag minnas att enbart fraktkostnaden för ett exemplar skulle ligga en bit över 100 kronor.

Det fanns ett antal planer på uppföljande kampanjer – men dessvärre blev de kvar på planeringsstadiet.

Och inte ens självaste Innebandymagazinet bemödade sig med att göra en recension värd namnet!
Även om hade sågat boken helt, har de ju ett antal läsare som då borde ha uppmärksammat bokens existensoch blivit nyfikna. Synd!

För Crister måste boken naturligtvis betraktas som ett av hans stora livsverk (i konkurrens med det icke obetydliga faktum att han var med och bildade Svenska Innebandyförbundet…)

För egen del: visst blev det periodvis mycket arbete med boken, korrektur av Cristers alla sidors amt attv ara redaktör för 267 sidor, – men jag har ändå aldrig sett den som något ”livsverk” för egen del.

Då vill jag snarare påstå det dröjde fram till sommaren 2012 innan jag kunde presentera utfallet av mitt största projekt någonsin, vilket jag känner en större stolthet för.

Till största del på hobbynivå hade jag under åtta år kartlagt högsta serien, all dess resultat genom tiderna, fullständig spelarstatistik och alla rekord. Enligt mig, siffror som var nödvändiga att få fram förr eller senare. Allt detta efter genomgång av drygt 10 000 matchprotokoll.

Sedan ska det inte förnekas att detta arbetes slutspurt var en bra ”terapi” under tiden jag gick hemma.

Möte med en legend

Vår kansliavdelning hade möte på Solna Access under förmiddagen. Jag promenerade från pendeltåget och var ute i sista stund. Stannade ändå till vi Shell-macken, där Lasse Granqvist stod och tvättade sin bil. Han verkade uppriktigt glad över att se mig på benen.

Alltid kul att prata med Lasse, som ju är en välkänd röst inom radio och tv samt en profil inom AIK innebandy. Träffade honom första gången 1991 och har allt sedan dess haft stor respekt för hans gärning. Inte minst alla klassiska radioreferat från landskamper.

Även inom innebandyn har han förstås varit betydande. Vi pratade ett tag och jag kände att det inte gjorde så mycket att jag skulle bli ännu lite mer försenad till mötet.

Gymnasieprojekt: PK med Steffo Törnquist

TiLLBAKABLICK: Jag valde samhällsvetenskaplig linje med tanke på mina sportjournalistambitioner.   

Sportjournalistiken såg ju helt annorlunda ut på 90-talet jämfört med idag...

Men efter ungefär halva gymnasietiden blev jag rejält skoltrött. Hade allt fler åtaganden inom Upplands IBF och mitt rum där hemma förvandlades till ett kontor med kopieringsmaskin (modell större), dator och skrivare.

Dessutom utökades telefontiden från tre timmar per vecka till fem. Det finns sporttalanger som "vet" att de kommer att bli proffs och därför försummar i skolan. Jag kan förstås inte jämföra mig med någon sådan talang – men någonstans kände jag redan här att jag skulle komma att jobba med innebandy administrativt.

Vi hade en grånad gubbe som lärare i filosofi/religion . Många i klassen höjde honom till skyarna. Hans ämnen är ju nära besläktade: inget som jag insåg då: snarare att det flummiga innehållet i hans lektioner flöt samman. Jag hade föredragit mer konkreta gränser. Vid ett filosofiprov gjorde jag en "rebellisk protest" genom att enbart svara med religionstermer. Han fattade nog inte piken, men det hade knappast positiv inverkan på mina betyg i dessa ämnen…

Under sista läsåret fick jag en studiemässig nytändning vid ett illfälle. Det handlade om ett projektarbete kring sitt drömyrke. Jag kontaktade min favoritkrönikör Steffo Törnquist.  I samma veva skulle Stefan "Lill-Lövis" Johansson byta formel 1- stall och han hade kallat till presskonferens på Hotell Arlandia. Steffo tog med mig dit. Jag skrev en artikel som publicerades i UNT. Skickade den till Steffo som plockade ut bra och dåligt från texten och postade detta i ett brev till mig.

Brådmogne Klas

TILLBAKABLICK:höEnligt schablonenförnippas högstadiekillar ofta med vådliga mopedfärder, debutfylla, och sökandet efter ett tufft gäng att tillhöra.

För egen del var detta inget som jag saknade. Jag var mer en kille som antagligen uppfattades som aningen brådmogen.

Som  14-åring var jag sekreterare  i Knivsta Innnebandyklubb och Upplands Innebandyförbund. Lite kul så här efteråt men då var det inget som jag reflekterade över då.

Knappa året senare började jag som frilansjournalist på Upsala Nya Tidning.

Jag var 19 år när jag anställdes av Svenska Innebandyförbundet första gången.

På mitt bord låg främst hanteringen av nya föreningsansökningar. Detta var under en tid då det bildades närmare fem nya innebandyklubbar varje vecka.

Främst var det grabbgäng som nu ville organisera sig för att kunna delta i seriespel. Många var frågande till varför de var tvungna att bifoga protokoll från klubbens bildandemöte.

Själv hade  jag sett det som en förmån fem år tidigare att få knattra fram protokoll på vår ljugula Facit-skrivmaskin  därhemma…

I och för sig såg jag även själva spelandet som jättekul. Men jag blev aldrig mer än en medioker forward utasomsanade spelsinne. När jag avlossade ett skott var ljudet inte ”schwoosch” utan snarare ”klick”

Annorlunda meriter

TILLBAKABLICK: Jag brukar ibland säga att min största merit som innebandyspelare är att ha spelat i samma lag som Mikael Holmer. Hans första säsong i SK Vide var jag också med i laget.

Så småningom kom han att göra totalt 393 mål i högsta serien samt att bli världsmästare en gång.

En annan tung merit, (eller inte så tung egentligen, bara 23 gram *), är att bollen som tidernas allra första VM-mål gjordes med, finns i min ägo.  Martin Ockay gjorde 1-0 för Tjeckien mot Ungern. Den matchen i Fyrishov var jag speaker och såg till att lägga beslag på bollen.

Sverige spelade parallellt match i Skellefteå men där kom första målet en bit längre in i matchen.

Jag har planer på att donera denna historiska boll till IFF.

* = vikten på en innebandyboll är 23 gram.

Malmö arena, en ny bekantskap

Dags för ny SM-final. Den här gången hade arrangemanget flyttat söderut.

Vi var lite förbundsfolk som flög ner till Malmö, där våren hade kommit några veckor längre än här hemma.

Malmö arena visade sig ha en trevlig miljö och vara bra lämpad för denna typ av arrangemang

Durgården tog hem damernas SM-final och sedan var det dags

för herrfinalen Storvreta-Warberg. Det kom att bli en mycket svängig match som till slut avgjordes efter straffar. Storvreta lyckades till slut försvara mästartiteln. Årets final var mycket mer sevärd än den för ett år sedan. Känslomässigt kan däremot inget konkurrera ut det första guldet!

För egen del blev det en lång kväll med bankett och efterfest och jag kände att jag hade skaplig ork. På frukosten dagen efter var det jobbarkompisar som satt och diskuterade kommande planering inom olika områden. Jag kände arbetslusten komma smygande…

Jag kunde då inte ana att läkarbesöket några dagar senare skulle ge mer positiva nyheter. Vägen tillbaks öppnades och stora delar av det som var kvar av 2011 kom att bli jättebra!

Lidelse för idrottslag, del 2

Vid prisutdelningen 2010 tror jag att min kamera vara ganska ensam om att fånga denna vackra gest när kapten Kohonen tar emot SM-bucklan och genast passar över den till trotjänare Berggren som rättvist blev den förste Storvretaspelaren att få höja en SM-buckla.

Av olika skäl har jag oftast haft en neutral fasad. Men det är ju ingen hemlighet att Storvreta IBK är innebandylaget som mitt hjärta bultar starkast för.

Några år in på 2000-talet insåg jag att det fanns en chans för laget att gå hela vägen till SM-guld – om allt klaffade.

Spelare som Holst, Solid och Johnsson gladde mig regelbundet och sedan återvände dessutom Johannes Gustafssson till sin hemstad. Därtill gjorde David Blomberg karriärens bästa säsonger när han spelade i ”Vreta“ och var kapabel att avgöra matcher på egen hand.

Det hade förstås kunnat bli så att Storvreta, som många andra lag, missade guldet år efter år.

Men 2010 räckte det hela vägen!

Det var en ära att finnas med på bussen från Globen. Efter att ha jobbat så många år med innebandyn i Uppland kände jag en obeskrivlig symbolik när SM-bucklan äntligen transporterades in i Uppsala.

Jag känner en stor glädje över att ha lärt känna framför allt Mika Kohonen, Jesper Berggren och Staffan Jacobson. Ödmjuka representanter för idrottsrörelsen men samtidigt utrustade med kopiösa mängder vinnarinstinkt.

Vid prisutdelningen 2010 tror jag att min kamera vara ganska ensam om att fånga denna vackra gest när kapten Kohonen tar emot SM-bucklan och genast passar över den till trotjänare Berggren som rättvist blev den förste Storvretaspelaren att få höja en SM-buckla.

                                                                                                                            

Guld nummer 1 kom 2010  och 2013 kan Storvreta bli historiska med fyra guld i rad, i så fall dessutom med fyra helt olika tränaruppsättningar.

Lagbygget består förstås av fler viktiga karaktärer: energipaketet Joel Kanebjörk,

kliniske avslutaren Henrik Stenberg, den smygande stormvinden Mattias Samuelsson och nog så viktigt med temperament i form av hetsporrarna och Viktor Klintsten och Hannes Öhman. 2012 gjorde Örjan Skogström ett av sina allra bästa slutspel.

Nu tänkte jag inte name-droppa hela truppen men en annan favotitspelare är Fredrik Holtz.

Rasmus Sundstedt som anslöt 2012/13 får innebandy att se löjligt enkelt ut: vid nästan varje sekvens tar han rätt beslut. Sedan är det förstås kul med Drews, Winroth, Jocke Olsson och Victor Andersson som blommat ut. Det har trots allt gått några år sedan de betraktades som ”unga och lovande”.

Nya besked – nytt bränsle

Det var en viss omsättning på mina onkologläkare i början. Vid ett tillfälle, tidigt under 2011 möttes jag plötsligt även av helt ny information. Min tumörsjukdom, som hittills hade klassats som obotlig, fick jag plötsligt höra att man skulle kunna få bukt med!

Allt är ju relativt. Jag fick presenterat allt som talade till mina fördelar: lyckad operation, låg ålder och bra grundfysik.

Det var svårt att ta in den plötsligt nya informationen! Under två månader hade vi levt med en mycket mörk bild av det hela. Nu skulle den plötsligt vändashelt upp och ner – till det bättre! Dock anmärkningsvärt att två läkare i samma team kan ge så varierande information om samma diagnos!

Jag kan inte förneka att jag fick jag lite nytt bränsle den där dagen. Även om jag hade kommit så långt i min mentala bearbetning och nått en positiv grundinställning, fylldes jag nu tillfälligt med ytterligare hopp.

Med distans till vad jag fick höra den där dagen, inser jag ändå, realistiskt, att alla negativa delar av sjukdomen helst skulle behöva hållas helt borta under lång tid, för att ordet ”bota” fortfarande skulle kunna vara helt aktuellt.

Helt enkelt ha en jäkla tur och slippa alla former av nya tumörbildningar. Möjligen i så fall att man kan hålla sjukdomen i schack – men därifrån känns steget långt till att bota sjukdomen.

När jag 2013 tittar bakåt kan jag ju konstatera att jag inte har haft den maximala turen, och vägen har varit lite väl krokig.

Lidelse för idrottslag, del 1

Man kan ju inte enbart gå omkring och tycka synd om sig själv. Så resonerar jag även här i bloggen och mixar in lite annat innehåll.

Vad vore idrotten utan supporterkultur? Den goda delen av detta alltså. Jag har högsta respekt för de fans som älskar och stöttar sitt lag i med- och motgång.

TILLBAKABLICK: i början av 80-talet var vi många på Thunmansskolan som skulle ”välja” favoritlag i fotboll/hockey. Det var nog aldrig någon av oss som såg Sirius fotboll eller Almtuna hockey som tänkbara alternativ, trots att de var från Uppsala som på denna tid var vår hemkommun. De spelade ju inte i högsta serien och faktum är att det än i dag inte har spelats allsvensk fotboll på Studenternas eller elitserieishockey i Gränbyhallen. Under 30 år är det inte ens något av dessa två lag som har råkat gå upp i högsta serien…

För samtida lågstadieelever i Gävle var det antagligen givet att börja hålla på Brynäs. I Borås är det nog inte så svårt för Elfsborg att rekrytera nya supportrar. På vår skola var det en mer spridd flora av favoritlag.

Då, på 80-talet, passade jag på att se mina favoritlag, då de spelade i Stockholmsområdet. Fortfarande följer jag IFK Göteborg hjälpligt. Färjestad är inte lika viktiga för mig längre. Vissa som som läser detta inlägg kanske redanvet varför jag tycker att svensk ishockey nu för tiden är helt urvattnad.

Genom åren har jag inte stått i särskilt många klackar men här kommer två härliga minnen:

Med sitt orangefärgade supporterhav är nog holländarna bäst i fotbollsvärlden på att stötta sitt lag. Under EM 1992 stod jag i deras klack när Bergkamp avgjorde med sitt 3-1-mål mot Tyskland.

Dt andra minnet kommer trots allt från ishockeyn (men det var fortfarande 80-tal). Ståplats på Johanneshov var elektrisk när Tre Kronor gjorde 3-0 efter en kvart – mot Sovjet!

Strålning och cytostatika

Rubriken på detta inlägg låter nästan som en låttitel av Kent…

I beskrivningen av bloggen har jag lovat att inte bli alltför detaljerad kring de renodlade medicinfrågorna. Känns som att det finns en risk att läsvärdet sjunker om det blir för mycket sådant.

Men under inledningen av 2011 kom nästa viktiga steg, nämligen strålbehandling måndag till fredag under sex veckor.

Inne i behandlingsrummet ser sköterskorna till att spänna fast den formgjutna masken. Masken är individuellt anpassad, så att man ska ligga absolut still. Stråldosen är noggrant beräknad och det handlar om millimeterprecision.

Den totala tiden inne i detta behandlingsrum är sällan mer än några minuter. Jag hade sjuktransport från dörr till dörr. Varje dag tog själva resan mer tid än själva behandlingen. Hade man otur skulle taxin åka ett varv runt Uppsala för att hämta/lämna andra patienter.

Det var i alla fall en stor förmån att bo i en angränsande kommun till Uppsala. Vid strålningen fanns det annars många patienter från exempelvis Eskilstuna, Falun och Gävle. De som inte bodde på patienthotellet fick räkna med många dryga bussresor.

Parallellt med strålbehandlingen påbörjade jag även en cytostatikabehandling (Temodal). Det är en form av behandling som jag hade hört mycket om, varav vissa skräckberättelser om nedsatt aptit, trötthet och illamående.

Tröttheten går inte att förneka, speciellt då den kombineras med strålning. Däremot är dagens mediciner mot illamående väldigt välfungerande. Det var vid ett par tillfällen, främst i början, som jag mådde illa men sedan hade jag inga problem med det. Tröttheten var däremot kompakt och omfattande, mer att beskriva som orkeslöshet. Ett tillstånd som är omöjligt ”sova ikapp”.

Läs mer om strålbehandlingar      
(cancerfonden.se)

Läs mer om cytostatikabehandlingar      
(cancerfonden.se)

Orättvisor, del 2

Funderingarna kring livets orättvisor kan dras ytterligare ett varv. Det leder förmodligen ingenstans men att avhandla frågan har varit en del i bearbetningen av min nya situation.

Visst finns det yttre faktorer som konkret påstås kunna framkalla cancer, men i nedanstående resonemang, utgår jag fortfarande från att det är ödet som vill vara med och påverka livets lotteri.

I stället för att hamna hos ”de onda” tenderar snarare de värsta sjukdomarna ofta att hamna på ”fel personer”. Jag kan räkna upp ett antal goda människor som fått sluta sina liv alldeles för tidigt.

Utan att helgonförklara mig själv, konstaterar jag att jag att jag aldrig varit någon våldsverkare och jag har inte begått några andra kriminella handlingar.

Jag har i möjligaste mån försökt träna och hålla min kropp i form. Matvanorna har varit klart godkända.

Som person skulle antagligen stoppas in i facket ”snäll”. Och i mitt arbetsliv har jag alltid gjort det jag ska och lite till.

Kärleken till min fru och mina tre barn är och har alltid varit gränslös.

Samhällets önskan verkar var att pappor ska ta ut föräldraledighet och även där tycker jag att jag drog mitt strå till stacken med sammanlagt 20 månader.

Jag vill åtminstone inte tro att jag straffas för att vara en särdeles dålig medborgare…

Faktum är att ett av få tillfällen som ”orättvisetanken” blir starkast är när jag ser eller känner stanken av en rökare som verkar vara uppenbart frisk. Förutom hur illa det luktar ser hela rökningsbeteendet helt vrickat ut. Jag kan erkänna att den enda gången jag har kommit i direkt kontakt med tobaksprodukter var i Tromsö i slutet av 80-talet, då mamma bad mig att trampa på en utrökt cigarett. Mitt hat till dessa produkter gjorde nog att jag stampade till lite extra hårt den fula lilla fimpen. För mig har rökning alltid varit ett totalt oförklarligt beteende.