Lidelse för idrottslag, del 1

Man kan ju inte enbart gå omkring och tycka synd om sig själv. Så resonerar jag även här i bloggen och mixar in lite annat innehåll.

Vad vore idrotten utan supporterkultur? Den goda delen av detta alltså. Jag har högsta respekt för de fans som älskar och stöttar sitt lag i med- och motgång.

TILLBAKABLICK: i början av 80-talet var vi många på Thunmansskolan som skulle ”välja” favoritlag i fotboll/hockey. Det var nog aldrig någon av oss som såg Sirius fotboll eller Almtuna hockey som tänkbara alternativ, trots att de var från Uppsala som på denna tid var vår hemkommun. De spelade ju inte i högsta serien och faktum är att det än i dag inte har spelats allsvensk fotboll på Studenternas eller elitserieishockey i Gränbyhallen. Under 30 år är det inte ens något av dessa två lag som har råkat gå upp i högsta serien…

För samtida lågstadieelever i Gävle var det antagligen givet att börja hålla på Brynäs. I Borås är det nog inte så svårt för Elfsborg att rekrytera nya supportrar. På vår skola var det en mer spridd flora av favoritlag.

Då, på 80-talet, passade jag på att se mina favoritlag, då de spelade i Stockholmsområdet. Fortfarande följer jag IFK Göteborg hjälpligt. Färjestad är inte lika viktiga för mig längre. Vissa som som läser detta inlägg kanske redanvet varför jag tycker att svensk ishockey nu för tiden är helt urvattnad.

Genom åren har jag inte stått i särskilt många klackar men här kommer två härliga minnen:

Med sitt orangefärgade supporterhav är nog holländarna bäst i fotbollsvärlden på att stötta sitt lag. Under EM 1992 stod jag i deras klack när Bergkamp avgjorde med sitt 3-1-mål mot Tyskland.

Dt andra minnet kommer trots allt från ishockeyn (men det var fortfarande 80-tal). Ståplats på Johanneshov var elektrisk när Tre Kronor gjorde 3-0 efter en kvart – mot Sovjet!