I beskrivningen av bloggen har jag lovat att inte bli alltför detaljerad kring de renodlade medicinfrågorna. Känns som att det finns en risk att läsvärdet sjunker om det blir för mycket sådant.
Men under inledningen av 2011 kom nästa viktiga steg,
nämligen strålbehandling måndag till fredag under sex veckor.
Inne i
behandlingsrummet ser sköterskorna till att spänna fast den formgjutna masken.
Masken är individuellt anpassad, så att man ska ligga absolut still. Stråldosen
är noggrant beräknad och det handlar om millimeterprecision.
Den totala
tiden inne i detta behandlingsrum är sällan mer än några minuter. Jag hade
sjuktransport från dörr till dörr. Varje dag tog själva resan mer tid än själva
behandlingen. Hade man otur skulle taxin åka ett varv runt Uppsala för att
hämta/lämna andra patienter.
Det var i
alla fall en stor förmån att bo i en angränsande kommun till Uppsala. Vid
strålningen fanns det annars många patienter från exempelvis Eskilstuna, Falun
och Gävle. De som inte bodde på patienthotellet fick räkna med många dryga
bussresor.
Parallellt
med strålbehandlingen påbörjade jag även en cytostatikabehandling (Temodal).
Det är en form av behandling som jag hade hört mycket om, varav vissa skräckberättelser
om nedsatt aptit, trötthet och illamående.
Tröttheten
går inte att förneka, speciellt då den kombineras med strålning. Däremot är
dagens mediciner mot illamående väldigt välfungerande. Det var vid ett par
tillfällen, främst i början, som jag mådde illa men sedan hade jag inga problem
med det. Tröttheten var däremot kompakt och omfattande, mer att beskriva som
orkeslöshet. Ett tillstånd som är omöjligt ”sova ikapp”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar