Orättvisor, del 2

Funderingarna kring livets orättvisor kan dras ytterligare ett varv. Det leder förmodligen ingenstans men att avhandla frågan har varit en del i bearbetningen av min nya situation.

Visst finns det yttre faktorer som konkret påstås kunna framkalla cancer, men i nedanstående resonemang, utgår jag fortfarande från att det är ödet som vill vara med och påverka livets lotteri.

I stället för att hamna hos ”de onda” tenderar snarare de värsta sjukdomarna ofta att hamna på ”fel personer”. Jag kan räkna upp ett antal goda människor som fått sluta sina liv alldeles för tidigt.

Utan att helgonförklara mig själv, konstaterar jag att jag att jag aldrig varit någon våldsverkare och jag har inte begått några andra kriminella handlingar.

Jag har i möjligaste mån försökt träna och hålla min kropp i form. Matvanorna har varit klart godkända.

Som person skulle antagligen stoppas in i facket ”snäll”. Och i mitt arbetsliv har jag alltid gjort det jag ska och lite till.

Kärleken till min fru och mina tre barn är och har alltid varit gränslös.

Samhällets önskan verkar var att pappor ska ta ut föräldraledighet och även där tycker jag att jag drog mitt strå till stacken med sammanlagt 20 månader.

Jag vill åtminstone inte tro att jag straffas för att vara en särdeles dålig medborgare…

Faktum är att ett av få tillfällen som ”orättvisetanken” blir starkast är när jag ser eller känner stanken av en rökare som verkar vara uppenbart frisk. Förutom hur illa det luktar ser hela rökningsbeteendet helt vrickat ut. Jag kan erkänna att den enda gången jag har kommit i direkt kontakt med tobaksprodukter var i Tromsö i slutet av 80-talet, då mamma bad mig att trampa på en utrökt cigarett. Mitt hat till dessa produkter gjorde nog att jag stampade till lite extra hårt den fula lilla fimpen. För mig har rökning alltid varit ett totalt oförklarligt beteende.