Rehabträning

Jag har på olika sätt kommit i kontakt med uppåt 50 innebandyspelare som drabbats av korsbandsskador under de tio senaste tio åren. 50 är en onödigt hög summa. 

Efter operation brukar det gå nästan ett halvår av rehabilitering och de flesta lyckas komma tillbaka till samma skick som de var i tidigare. All respekt för deras idoga rehabträning men jag skulle inte tveka en sekund på att trasa sönder ett knä, i stället för att försöka väcka en livlös arm som bara bara dinglar fritt eller en hand där tummen inte självmant kan nå lillfingret.

Ibland känns det hopplöst när övningarna inte verkar ge resultat, men det är bara att kämpa vidare!

Skidfeber

Själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i snö och is samt aktiviteter på dessa underlag. Dock bor vi nära jättefina skidspår. Ser jag en åkare glida fram mellan granarna kan jag bli riktigt sugen på att själv börja åka längd (men åkaren i spåret har engagemang, bra utrustning och tid) ...

Vi känner i alla fall att vi vill ge våra barn bra möjligheter att tidigt kunna utvecklas på skridskobana, i längdspår och inte minst i utförsåkningsbacke.

Förra året var vi väldigt nöjda med Romme Alpin, så det fick bli en favorit i repris.

Vi satsade på längre vistelse och fräschare stuga i år. Men med tre febriga barn var det länge oklart om vi skulle komma iväg... Uppskjuten avresa och avbokade skidskolor kändes inte bra.

Väl på plats ville febern inte släppa, trots att vi försökte med alla kända knep. Surt att missa tid i backen men det är ändå alltid skönt att byta miljö. Mysigt att bara umgås, spela sällskapsspel och elda i öppna spisen.

Jag tror att samtliga elva i vårt sällskap uppskattade tisdagskvällen. Då åkte vi bandvagn upp till toppstugan, där det severades en härlig fonduemiddag. Det blev dessutom en vändpunkt: dagen efter var de två äldre barnen äntligen friska och kunde avsluta med två heldagar i backen.

Äkta vänner – stora hjärtan

Från åren med tidningen Svensk Innebandy har det funnits två personer som verkligen har engagerat sig i mig och mitt sjukdomstillstånd, nämligen Micael Fasth och Kari Luukkonen. 

Micael är numer redaktör för TV4:s innebandysändningar. Han besökte mig här hemma en gång och vi har även tagit en bit mat i Fyrishov i samband med någon tv-match. Han har alltid en berättelse på lager, oavsett om det är någon ny fågelart som han har kunnat kryssa för eller om det handlar om utvecklingen av den slovakiska innebandyn.

Kari är den som jag efterträdde som SIBF-informatör 2001. Nyligen kom han och hämtade upp mig och vi åkte till Kista galleria, åt lunch och gick på bio. Mycket uppskattat!

Att inte kunna hjälpa till

I vårt hem har vi haft en hyfsad fördelning av hushållssysslorna.

Dock ser jag mig själv som ”textildyslektiker”׃ i tvättstugan gör jag mer skada än nytta…

Men under hela sjukskrivningsprioden 2012 har jag uppskattat att kunna hålla hemmet i någorlunda ordning, dammsuga vid behov, beta av att-göra-listor, tömma och fylla diskmaskinen, och starta upp lagandet av kvällsmat.

Dessa rutiner har bidragit till att ge dagarna mer mening. Men sedan motorikproblemen startade känns det dumt att utsätta sig för risken att falla samt använda vassa knivar.

Många sysslor som jag just nu tvingas avstå. Det känns frustrerande att inte kunna bidra med den hjälp man skulle vilja göra!

Lyckligtvis har jag en förstående fru, som numer dessutom står för familjens totala bilkörande (hämta/lämna/handla, bilservice, -tvättning, -besiktning m m).

Med körandet följer även ansvaret att koordinera barnens olika aktiviteter.

Hon går upp tidigt varje dag, skottar bort eventuell snö från vår uppfart innan hon lagar frukost till hela familjen och håller total koll på bamens klädbehov.

I och med att jag behöver viss hjälp med påklädning känner jag mig ibland som

familjens fjärde barn. Lasset som Ann-Sofie får dra är gigantiskt.

Jag får åtminstone glädja mig åt att ha talförmåga, hörsel och förstånd i behåll. Kontakten med barnen betyder jättemycket; oavsett om det handlar om att diskutera den gångna skol-/dagisdagen, hjälpa till med läxor samt styra upp dem när saker håller på att spåra ur. Att höra deras berättelser är alltid underhållande. Det kan vara något extra kul som hänt under dagen eller någonting som de ser fram mot.

Jag befinner mig nästan alltid hemma när de kommer hem, vilket ger en ömsesidig trygghet. 

Svart på vitt – realistisk optimism

All värme och styrka  som vänner peppat mig med är förstås värdefull och hjälper mig i kampen mot sjukdomen.

Ibland följs orden av ”klart att du kommer fixa det!” eller ”min moster hade cancer men har blivit friskförlarad”.

Det finns 200 olika former av cancer. Visst: många av dem är fullt botbara nu för tiden.

Men man måste samtidigt vara realistisk

Jag inser att alla kanske inte har tagit till sig min diagnos och vad den innebär:

glioblastoma multiforme, grad 4 – en högaggressiv hjärntumör.

Inställningen betyder allt i kampen mot en svår sjukdom. Tvivla aldrig på att jag kämpar hela tiden!

En av anledningarna till denna blogg är att öka medvetandet om just den cancerform som jag har.

Allt hänger inte ihop

Ibland saknas logik kring sjukdomssituationer. Trots att mina två senaste röntgensvar har varit mer bra än dåliga, innebär det fatiskt inte att allt är på topp med min helhetssituation.

Halvsidesförlamningen visar för tillfället inga tecken på att vilja ge med sig. Som jag nämnt tidigare medför det förstås stora många bekymmer i min vardag.(även om jag förstås vet att många har det mycket värre än jag!).

Det började i september med en nedsättning av finmotoriken i vänsterhanden. Det har utvecklats till något åt förlamningshållet. En förlamning som nu har spridit sig ner i ben och fot.

Men när vårt hus fylls av (nödvändiga) hjälpmedel blir det hela tiden en påminnelse om att jag är handikappad ”på rkitigt”.

Sedan har jag inte riktigt hunnit bli kompis med min rullstol än. Får väl jobba på tekniken, även om jag aldrig kommer att uppnå paralympisk klass…

Främst drömmer jag nu om att kunna bli så bra igen att jag en dag åter unnunna klara mig utan de flesta hjälpmedlen. En väg som kan vara längre än väntat.