Att inte kunna hjälpa till

I vårt hem har vi haft en hyfsad fördelning av hushållssysslorna.

Dock ser jag mig själv som ”textildyslektiker”׃ i tvättstugan gör jag mer skada än nytta…

Men under hela sjukskrivningsprioden 2012 har jag uppskattat att kunna hålla hemmet i någorlunda ordning, dammsuga vid behov, beta av att-göra-listor, tömma och fylla diskmaskinen, och starta upp lagandet av kvällsmat.

Dessa rutiner har bidragit till att ge dagarna mer mening. Men sedan motorikproblemen startade känns det dumt att utsätta sig för risken att falla samt använda vassa knivar.

Många sysslor som jag just nu tvingas avstå. Det känns frustrerande att inte kunna bidra med den hjälp man skulle vilja göra!

Lyckligtvis har jag en förstående fru, som numer dessutom står för familjens totala bilkörande (hämta/lämna/handla, bilservice, -tvättning, -besiktning m m).

Med körandet följer även ansvaret att koordinera barnens olika aktiviteter.

Hon går upp tidigt varje dag, skottar bort eventuell snö från vår uppfart innan hon lagar frukost till hela familjen och håller total koll på bamens klädbehov.

I och med att jag behöver viss hjälp med påklädning känner jag mig ibland som

familjens fjärde barn. Lasset som Ann-Sofie får dra är gigantiskt.

Jag får åtminstone glädja mig åt att ha talförmåga, hörsel och förstånd i behåll. Kontakten med barnen betyder jättemycket; oavsett om det handlar om att diskutera den gångna skol-/dagisdagen, hjälpa till med läxor samt styra upp dem när saker håller på att spåra ur. Att höra deras berättelser är alltid underhållande. Det kan vara något extra kul som hänt under dagen eller någonting som de ser fram mot.

Jag befinner mig nästan alltid hemma när de kommer hem, vilket ger en ömsesidig trygghet.