Allt hänger inte ihop

Ibland saknas logik kring sjukdomssituationer. Trots att mina två senaste röntgensvar har varit mer bra än dåliga, innebär det fatiskt inte att allt är på topp med min helhetssituation.

Halvsidesförlamningen visar för tillfället inga tecken på att vilja ge med sig. Som jag nämnt tidigare medför det förstås stora många bekymmer i min vardag.(även om jag förstås vet att många har det mycket värre än jag!).

Det började i september med en nedsättning av finmotoriken i vänsterhanden. Det har utvecklats till något åt förlamningshållet. En förlamning som nu har spridit sig ner i ben och fot.

Men när vårt hus fylls av (nödvändiga) hjälpmedel blir det hela tiden en påminnelse om att jag är handikappad ”på rkitigt”.

Sedan har jag inte riktigt hunnit bli kompis med min rullstol än. Får väl jobba på tekniken, även om jag aldrig kommer att uppnå paralympisk klass…

Främst drömmer jag nu om att kunna bli så bra igen att jag en dag åter unnunna klara mig utan de flesta hjälpmedlen. En väg som kan vara längre än väntat.