Vi gick och väntade på kallelse till läkarbesök, där vi
skulle få reda på tumörens art; god eller elak.
Kallelsen kom till slut men besöket var inplanerat först
efter jul. Det var ju alldeles för ödesmättad information att oroa sig för
under julhelgen.
Min fru Ann-Sofie ringde och ville få förståelse för detta.
Hon gav sig inte. Lyckades i stället få en tid den 17 december.
Vi hade aldrig tidigare besökt onkologen.
Dessvärre
fick vi ett besked som var sämsta tänkbara. Undersökningen av tumören hade
visat att det handlade om den elakartade tumören glioblastoma multiforme, grad
4. Informationen skulle ha varit tung även om den hade framförts med en gnutta
medkänsla…
Vi fick med
en broschyr som vi läste i soffan när vi kom hem. Orden att ”det finns personer
med denna sjukdom som överlever längre än fem år” var nästan omöjliga att ta
in. Fem år.
De närmaste
dagarna bestod givetvis av mycket sorg, tårar och ibland ilska över hur grym en
sjukdom kan vara.
En dyster tid följde: Vi insåg att
det var en sjukdom som måste tas på fullaste allvar!
Jag noterade naturligtvis snömassorna utanför fönstret men
brydde mig inte så mycket om det. Det var ju under en lång period som jag
varken kunde eller behövde gå ut. I
Uppsalatrakterna har jag för mig att det sattes nytt rekord för antalet dagar i
rad med kvarliggande snö.
Snö brukar kunna lysa upp, men i detta fall.
Trots allt
genomförde vi ett traditionellt julfirande. Julen innehöll alla yttre faktorer.
Vi kände att det bara hade blivit sämre om vi hade struntat i skinka, tomte och
gran.
