En dag av kaos

Jag hade jobbat hemifrån på måndagen men den här tisdagen var det tänkt att jag skulle åka in till kontoret.

Satte mig som vanligt i bilen och började åka mot Märsta. Efter halva vägen ringde mobilen. Mellantjejen hade ramlat ur sängen och på något sätt slagit huvudet i ett element. Det hade blivit ett jack, där det blödde en del. Det var lite halvkaotiskt mitt i frukosttid för dem där hemma, så jag kände att jag förstås skulle återvända hem och hjälpa till.

Jag åkte fram till den närmaste rondellen och påbörjade återresan de två milen norrut.

Det var blod i håret som hade börjat torka in men efter lite tvättning, visade det sig att jacket inte var jättedjupt. Jag skickade iväg henne till skolan, där jacket blev limmat hos sjuksyster.

Det kom dock att bli fler tillbud den här dagen…

Jag vet inte hur mycket klockan kan ha varit men jag stod i hallen, då jag plötsligt fick en obekant känsla på vänstra sidan i axelhöjd. Det var som om ett osynligt monster försökte dra ner mig mot golvet. Försökte ta några raska steg in mot köket och telefonen. Hann dock aldrig få iväg något 112-samtal.

Jag drogs stegvis längre och längre ner tills jag var helt golvad. Återigen den där korta tidsrymden av en halv blinkning och jag hann tänka ”var det så här livet skulle sluta?”

Det märkliga var att jag sedan vaknade upp på klinkersgolvet i badrummet. Vet inte hur länge jag hade varit avsvimmad men jag hade en ordentlig bula i bakhuvudet.

Ringde Ann-Sofie som genast lämnade jobbet och åkte hem och körde in mig till akuten.

Det var ju ett epileptiskt krampanfall som jag hade fått. De är ju inte farliga i sig, bara man inte faller ihop på fel ställe och slår sig illa. Mest obehagligt var att jag aldrig tidigare hade upplevt denna känsla och inte kunde identifiera det som krampanfall.

Jag tänkte även på vad som hade kunnat hända om anfallet hade kommit när jag körde bil på motorvägen på morgonen.  Ryser fortfarande vid den tanken.

Jag blev direkt undersökt när jag kom till akuten. Ganska omgående fick jag ett nytt, mindre, anfall framför läkarens ögon. Fortfarande en obehaglig känsla men den här gången kände jag igen tecknen när den satte igång.

Inte helt oväntat var svaret sedan att kramperna var besläktade med epilepsi, även om det

i mitt fall främst var lokaliserat till vänstra ansiktshalvan. De mediciner som sattes in hade bra effekt.

Gapskratt i vattenlandet

Vi hade hyrt en stuga mitt ute i skogen, ett par mil från Romme Alpin, Barnen skulle få göra utförsåkningsdebut. Själv hade jag drabbats av magsjuka och anslöt en dag  senare med tåg.

Det blev två dagar i skidskolan för barnen och de hade full fart i backen både lördag och söndag.

På måndagen skulle vi åka hem igen vi hem men hann först med ett besök på Aqua Nova i Borlänge . Vi badade både ute och inne och började sedan åka vattenrutschbana. Det fanns en där man åkte i uppblåsbara ringar. Jag och mellantjejen åkte säkert 20 gånger i rad under ett ihållande gapskratt från oss båda. Vi åkte ner, tog vår ring och sprang uppför trapporna gång på gång.

Kvinnor och kvinnor – men färre män

Det är intressant med de yttre faktorer som kan påverka utvecklingen av en individ.

Dels kan det handla om vilken placering man har i syskonskaran, dels kan det handla om könsfördelning i omgivningen.

Jag har kommit fram till att jag själv har präglats av fler feminina intryck än maskulina.

Jag kan minnas fel men under mina första år var pappa många kvällar ute på diverse jobb. Kanske hade vi varit närmare varandra under denna tid om intresset för teknik och motorer hade varit gemensamt. Jag är fortfarande idag usel på bilar.

Dessutom var det ju tidigt 70-tal, där kvinnan naturligt var den som skulle ta på sig den största delen av föräldrarollen.

Däremot ska det konstateras att jag och pappa har kommit närmare varandra

på senare år, kanske ”tack vare” min sjukdom.

Jag hade alltid en bra kontakt med min mormor. I och för sig även med morfar.

Under mina 20 år med Ann-Sofie är det självklart hon som har stått mig närmast, både i form av kärlek och vänskap.

Även i övrigt har jag en konstellation som kanske inte är den vanligaste:

• Två systrar – inga bröder
• Tre döttrar – inga söner

Men detta är absolut inget jag skulle vilja ändra på, ens om det gick!

Vidare kan man konstatera att jag inte har gjort lumpen. Även om det finns ett antal killar i min vänskapskrets, tillhör jag inte någon så kallad herrklubb eller mer informellt grabbgäng.

Personligen gissar jag att dessa faktorer, åtminstone lite grann, har gjort mig till den jag är.