En dag av kaos

Jag hade jobbat hemifrån på måndagen men den här tisdagen var det tänkt att jag skulle åka in till kontoret.

Satte mig som vanligt i bilen och började åka mot Märsta. Efter halva vägen ringde mobilen. Mellantjejen hade ramlat ur sängen och på något sätt slagit huvudet i ett element. Det hade blivit ett jack, där det blödde en del. Det var lite halvkaotiskt mitt i frukosttid för dem där hemma, så jag kände att jag förstås skulle återvända hem och hjälpa till.

Jag åkte fram till den närmaste rondellen och påbörjade återresan de två milen norrut.

Det var blod i håret som hade börjat torka in men efter lite tvättning, visade det sig att jacket inte var jättedjupt. Jag skickade iväg henne till skolan, där jacket blev limmat hos sjuksyster.

Det kom dock att bli fler tillbud den här dagen…

Jag vet inte hur mycket klockan kan ha varit men jag stod i hallen, då jag plötsligt fick en obekant känsla på vänstra sidan i axelhöjd. Det var som om ett osynligt monster försökte dra ner mig mot golvet. Försökte ta några raska steg in mot köket och telefonen. Hann dock aldrig få iväg något 112-samtal.

Jag drogs stegvis längre och längre ner tills jag var helt golvad. Återigen den där korta tidsrymden av en halv blinkning och jag hann tänka ”var det så här livet skulle sluta?”

Det märkliga var att jag sedan vaknade upp på klinkersgolvet i badrummet. Vet inte hur länge jag hade varit avsvimmad men jag hade en ordentlig bula i bakhuvudet.

Ringde Ann-Sofie som genast lämnade jobbet och åkte hem och körde in mig till akuten.

Det var ju ett epileptiskt krampanfall som jag hade fått. De är ju inte farliga i sig, bara man inte faller ihop på fel ställe och slår sig illa. Mest obehagligt var att jag aldrig tidigare hade upplevt denna känsla och inte kunde identifiera det som krampanfall.

Jag tänkte även på vad som hade kunnat hända om anfallet hade kommit när jag körde bil på motorvägen på morgonen.  Ryser fortfarande vid den tanken.

Jag blev direkt undersökt när jag kom till akuten. Ganska omgående fick jag ett nytt, mindre, anfall framför läkarens ögon. Fortfarande en obehaglig känsla men den här gången kände jag igen tecknen när den satte igång.

Inte helt oväntat var svaret sedan att kramperna var besläktade med epilepsi, även om det

i mitt fall främst var lokaliserat till vänstra ansiktshalvan. De mediciner som sattes in hade bra effekt.