Dels kan
det handla om vilken placering man har i syskonskaran, dels kan det handla om
könsfördelning i omgivningen.
Jag har
kommit fram till att jag själv har präglats av fler feminina intryck än
maskulina.
Jag kan
minnas fel men under mina första år var pappa många kvällar ute på diverse
jobb. Kanske hade vi varit närmare varandra under denna tid om intresset för
teknik och motorer hade varit gemensamt. Jag är fortfarande idag usel på bilar.
Dessutom
var det ju tidigt 70-tal, där kvinnan naturligt var den som skulle ta på sig
den största delen av föräldrarollen.
Däremot ska
det konstateras att jag och pappa har kommit närmare varandra
på senare
år, kanske ”tack vare” min sjukdom.
Jag hade
alltid en bra kontakt med min mormor. I och för sig även med morfar.
Under mina
20 år med Ann-Sofie är det självklart hon som har stått mig närmast, både i
form av kärlek och vänskap.
Även i övrigt har jag en
konstellation som kanske inte är den vanligaste:
- Två systrar – inga bröder
- Tre döttrar – inga söner
Men detta är absolut inget jag
skulle vilja ändra på, ens om det gick!
Vidare kan man konstatera att jag
inte har gjort lumpen. Även om det finns ett antal killar i min vänskapskrets,
tillhör jag inte någon så kallad herrklubb eller mer informellt grabbgäng.
Personligen gissar jag att dessa
faktorer, åtminstone lite grann, har gjort mig till den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar