TILLBAKABLICK:höEnligt schablonenförnippas högstadiekillar ofta med vådliga mopedfärder, debutfylla, och sökandet efter ett
tufft gäng att tillhöra.
För egen
del var detta inget som jag saknade. Jag var mer en kille som antagligen
uppfattades som aningen brådmogen.
Som 14-åring var jag sekreterare i Knivsta Innnebandyklubb och Upplands
Innebandyförbund. Lite kul så här efteråt men då var det inget som jag
reflekterade över då.
Knappa året
senare började jag som frilansjournalist på Upsala Nya Tidning.
Jag var 19
år när jag anställdes av Svenska Innebandyförbundet första gången.
På mitt
bord låg främst hanteringen av nya föreningsansökningar. Detta var under en tid
då det bildades närmare fem nya innebandyklubbar varje vecka.
Främst var
det grabbgäng som nu ville organisera sig för att kunna delta i seriespel.
Många var frågande till varför de var tvungna att bifoga protokoll från
klubbens bildandemöte.
Själv
hade jag sett det som en förmån fem år
tidigare att få knattra fram
protokoll på vår ljugula Facit-skrivmaskin
därhemma…
I och för
sig såg jag även själva spelandet som jättekul. Men jag blev aldrig mer än en
medioker forward utasomsanade spelsinne. När jag avlossade ett skott var ljudet
inte ”schwoosch” utan snarare ”klick”
