Lidelse för idrottslag, del 2

Vid prisutdelningen 2010 tror jag att min kamera vara ganska ensam om att fånga denna vackra gest när kapten Kohonen tar emot SM-bucklan och genast passar över den till trotjänare Berggren som rättvist blev den förste Storvretaspelaren att få höja en SM-buckla.

Av olika skäl har jag oftast haft en neutral fasad. Men det är ju ingen hemlighet att Storvreta IBK är innebandylaget som mitt hjärta bultar starkast för.

Några år in på 2000-talet insåg jag att det fanns en chans för laget att gå hela vägen till SM-guld – om allt klaffade.

Spelare som Holst, Solid och Johnsson gladde mig regelbundet och sedan återvände dessutom Johannes Gustafssson till sin hemstad. Därtill gjorde David Blomberg karriärens bästa säsonger när han spelade i ”Vreta“ och var kapabel att avgöra matcher på egen hand.

Det hade förstås kunnat bli så att Storvreta, som många andra lag, missade guldet år efter år.

Men 2010 räckte det hela vägen!

Det var en ära att finnas med på bussen från Globen. Efter att ha jobbat så många år med innebandyn i Uppland kände jag en obeskrivlig symbolik när SM-bucklan äntligen transporterades in i Uppsala.

Jag känner en stor glädje över att ha lärt känna framför allt Mika Kohonen, Jesper Berggren och Staffan Jacobson. Ödmjuka representanter för idrottsrörelsen men samtidigt utrustade med kopiösa mängder vinnarinstinkt.

Vid prisutdelningen 2010 tror jag att min kamera vara ganska ensam om att fånga denna vackra gest när kapten Kohonen tar emot SM-bucklan och genast passar över den till trotjänare Berggren som rättvist blev den förste Storvretaspelaren att få höja en SM-buckla.

                                                                                                                            

Guld nummer 1 kom 2010  och 2013 kan Storvreta bli historiska med fyra guld i rad, i så fall dessutom med fyra helt olika tränaruppsättningar.

Lagbygget består förstås av fler viktiga karaktärer: energipaketet Joel Kanebjörk,

kliniske avslutaren Henrik Stenberg, den smygande stormvinden Mattias Samuelsson och nog så viktigt med temperament i form av hetsporrarna och Viktor Klintsten och Hannes Öhman. 2012 gjorde Örjan Skogström ett av sina allra bästa slutspel.

Nu tänkte jag inte name-droppa hela truppen men en annan favotitspelare är Fredrik Holtz.

Rasmus Sundstedt som anslöt 2012/13 får innebandy att se löjligt enkelt ut: vid nästan varje sekvens tar han rätt beslut. Sedan är det förstås kul med Drews, Winroth, Jocke Olsson och Victor Andersson som blommat ut. Det har trots allt gått några år sedan de betraktades som ”unga och lovande”.