Sportjournalistiken
såg ju helt annorlunda ut på 90-talet jämfört med idag...
Men efter
ungefär halva gymnasietiden blev jag rejält skoltrött. Hade allt fler åtaganden
inom Upplands IBF och mitt rum där hemma förvandlades till ett kontor med
kopieringsmaskin (modell större), dator och skrivare.
Dessutom
utökades telefontiden från tre timmar per vecka till fem. Det finns
sporttalanger som "vet" att de kommer att bli proffs och därför
försummar i skolan. Jag kan förstås inte jämföra mig med någon sådan talang –
men någonstans kände jag redan här att jag skulle komma att jobba med innebandy
administrativt.
Vi hade en
grånad gubbe som lärare i filosofi/religion . Många i klassen höjde honom till
skyarna. Hans ämnen är ju nära besläktade: inget som jag insåg då: snarare att
det flummiga innehållet i hans lektioner flöt samman. Jag hade föredragit mer
konkreta gränser. Vid ett filosofiprov gjorde jag en "rebellisk
protest" genom att enbart svara med religionstermer. Han fattade nog inte
piken, men det hade knappast positiv inverkan på mina betyg i dessa ämnen…
Under sista
läsåret fick jag en studiemässig nytändning vid ett illfälle. Det handlade om
ett projektarbete kring sitt drömyrke. Jag kontaktade min favoritkrönikör
Steffo Törnquist. I samma veva skulle
Stefan "Lill-Lövis" Johansson byta formel 1- stall och han hade
kallat till presskonferens på Hotell Arlandia. Steffo tog med mig dit. Jag
skrev en artikel som publicerades i UNT. Skickade den till Steffo som plockade
ut bra och dåligt från texten och postade detta i ett brev till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar