Idag har jag
tvingats lämna mitt definitiva nej till VM-resan till Schweiz. Svider förstås
men eftersom jag fullständigt saknar motorik i vänsterhanden skulle det vara
komplicerat med allt
Många
praktiska göromål.. Dessutom är jag fortfarande orkeslös efter senaste
strålningen.
Mitt
missade herr-VM 2010 var inga konstigheter eftersom mästerskapet den gången
inleddes bara två dagar efter min operation. En blek svensk insats i finalen
den gången gjorde att det inte var så mycket att missa. Men nu i Schweiz var
det ju meningen att den blågula revanschen skulle komma, vilket den så
småningom gjorde. Med råge!
Att vara i
tjänst under ett pågående VM är annars det häftigaste som finns med mitt jobb!
Den här
gången var dock tanken att jag i och för sig ”bara” skulle åka dit som turist.
Men när man
VM-jobbar brukar det alltid vara intensiva dagar, det sjuder i presscentrat mellan
matcherna och när det närmar sig matchstart brukar pressläktaren sakta men
säkert fyllas. Och efter match handlar det om att leverera. Snabbt! Under VM
existerar inga fasta tidpunkter för måltider. De svenska landslagen har ju
sedan några år professionella kostrådgivare. De skulle få en tuff uppgift om de
tog sig an mediakåren!
Detta VM
blir det nu i stället till att vara hemma och se matcherna på webben och sedan
bara gå iväg från datorn när matchen är slut…
Någonstans
hade jag väl kanske sett mig sittandes bredvid Micael Fasth – gamla stofiler
som pratar gamla minnen – på pressläktaren vid VM 2029 eller något i den
stilen. Om det är meningen att det ska bli så, så blir det så. Annars inte.
Fasth är ju den verklige VM-kungen och har inte missat mycket genom åren!
I skrivande
stund är tror jag dock inte att det är så många personer som kan utmana mig när
det gäller de 165 svenska landskamper (A+U19) som jag sett live. Däremot är det
ju många personer som närmar sig.
Några dagar
före VM fick jag en landslagströja med
”PETTERSSON” tryckt på ryggen samt en hälsning från jobbarkompisarna. Det
värmde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar