Som jag har varit inne på tidigare
kan man inte grubbla alltför mycket på vad jag i så fall kommer att missa. Visst: det finns personer som inte ens vill bli gamla men jag hade sett fram
mot förmånen att åmogna vidare tillsammans med familj. Även om det alltid är
”highlife”med familjen har vi just avslutat det jobbiga decenniet med ständigt ett barni åldern fyra år eller yngre.
Men som sagt: hellre fokusera på
alla lyckliga stunder som livet har bjudit på!
Sedan är det ju faktiskt också så
att ingen läkare i världen kan svara på hur begränsad tiden skulle vara i just
mitt fall. Fortfarande tänker jag att just jag kanske är den som kommer att
förbrylla forskningen och bryta mönstret i alla studier!
TILLBAKABLICK: Samma vår som vårt
bröllop, 1998, diagnostiserades min svärfar med en obotlig form av cancer i
benmärgen. Det var ett tungt besked. Vi bodde i Uppsala på den tiden och jag
brukade cykla till jobbet. Arbetsdagen efter beskedet kom tårarna direkt. Jag
orkade inte vara kvar många minuter på jobbet innan jag cyklade hem igen.
Jämfört med min sjukdomsbild
hittills drabbades han av mer smärta och var inlagd på sjukhus under längre
perioder. När vi flyttade in i vårt nya hus minns jag att han var på benen och
hjälpte till att dammsuga större delen av huset innan möblerna skulle på plats.
Vid något tillfälle lyckades han komma ut i skogen och delta i den jakt som han
älskade. Det var en känsla som gjorde mig alldeles varm. Han somnade sedan in
den sista september 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar