Hade inte
hunnit göra klart alla uppgifter under arbetsdagen. Bland annat ringde jag Peter
Fischerström i landslaget för att höra efter om han kunde tänka sig att blogga
under VM-veckan. Tror faktiskt att jag lyckades dölja min eventuella förvirring
under samtalet.
Besvären
ville aldrig sluta och senare på kvällen hade vi telefonkontakt med goda vänner
som verkligen var angelägna om att jag skulle göra ett nytt besök till akuten.
De stod på sig och till slut åkte jag in igen.
Det var
ganska sent när jag till slut bestämde mig för att åka in till sjukhuset. Alla
tre barnen hade somnat och vi kände att det var i senaste laget att ringa in
barnvakt. Därför körde jag själv in till Uppsala.
Den här gången
blev jag kvar ännu längre men den stora skillnaden var att jag redan från
början krävde att bli röntgad, vilket
efter vissa tveksamheter, medgavs.
Med bred
marginal hade det hunnit bli tisdag när jag låg där på britsen. Mitt ”mål” med
att röntgas var i första hand att kunna utesluta de värsta åkommorna. Jag antog
ändå att det antingen kunde handla om en hjärnblödning eller i sämsta fall en
tumör.
Svaret blev
nu det sistnämnda alternativet, vilket förstås kändes helt overkligt.
Tisdagen
var nog den mest omtumlande dagen i mitt liv, i negativ bemärkelse.
Förutom alla
känslor var det mycket information som skulle bearbetas.
Inte minst
en sådan petitess som att min bil hade stått parkerad mycket längre än vad jag
hade lagt i pengar för…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar