Många
cancerpatienter konstaterar att det är behandlingarna
som får en att må sämst och som stjäl mest kraft.
Men från
och med våren/sommaren 2012 har det varit sjukdomen
i sig som sätter käppar i hjulet för mig.
I och för
sig hade jag en ny strålningsbehandling i november. Jag kunde ju inte annat än
hoppas på positiv effekt. Dessförinnan
hade jag även fått höra rakt ut att ”Vi vet inte om det finns så mycket fler
alternativ av behandling, Klas”. I sammanhanget kändes det därför som en seger
att strålning faktiskt fortfarande var genomförbar.
Men backar
man till senaste sommaren var den fylld av kramper i vänstra delen av ansiktet,
som mest uppåt 15 kramptillfällen under ett dygn – även i samband med sömn.
Vissa
kanske hade trott att det som jag beskrev som ”kramp”, var att jag föll ihop
totalt och låg och sprattlade. Men det var alltså epilepsi av mer lokal sort.
Krampmedicinerna
hade god verkan i långa perioder. Före sommaren hade jag en krampfri period på
nästan fyra månader. Och när jag skriver detta har det nog gått ännu längre tid
sedan jag senast hade krampkänning.
Inga
kramper på länge alltså, vilket jag är tacksam över!
Däremot
började styrka och motorik försvinna i vänster hand. Dessa besvär började i
slutet av september 2012 och har tilltagit allt mer. På sistone har
mototikproblemen spridit sig hela vägen ner till ben och fot. Det påverkar även
balansen och just nu känner jag mig som en relativt ofunktionell människa. På
vänster sida är arm och ben som överkokt spaghetti.
Den
nedsatta motoriken gör att jag inte kan knäppa knappar, öppna vissa
förpackningar, knyta knutar eller skära mat. Även stora svårigheter att
behärska datorn, som annars har varit viktig i terapin för mig här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar