Sjukskriven ett helt år i sträck...

Den 1 mars passerade jag en sammanhängande sjukskrivning på ett år.

Frustrerande när man verkligen vill  jobba. Uppblandat med känslan att bli bortglömd och 
"utraderad" från SIBF-sammanhang.

Men jag känner mig absolut inte bortglömd av min arbetsgivare. Tvärtom! Jag blir alltid inbjuden till alla aktiviteter, såväl formella som informella. 

Däremot kan det vara externa kontakter som mejlar eller ringer. Vissa har lärt sig att vända sig direkt till min vikarie – vilket ju är helt korrekt enligt mitt autosvar i mejlen! Andra kanske har en befogad undran om hur länge jag verkligen kommer att vara ur tjänst. Det ju är en fråga som jag själv har...

Jag kör vidare med min rehab-träning och hoppas få tillbaka styrsel och balans på vänstersidan. Om jag inte håller den drömmen vid liv försämras oddsen kraftigt för att jag ska kunna lämna rullstolen över huvud taget. 

Även om jag bara åker till jobbet någon dag i veckan måste jag förstås uppnå en bättre stabilitet i kroppen. Måste känna mig trygg när jag är uppe på benen. Jag är förberedd på att det kan ta väldigt lång tid och att det kanske inte ens lyckas. Men hoppet finns där!

Både 2011 (då jag också var sjukskriven) och 2012 började jag framåt våren känna att det trots allt kanske skulle funka att jobba inför och under SM-finalen i april. Men när det finns personer som har bra koll på läget kring det mesta har det känts dumt om jag skulle hoppa in direkt i hetluften. I stället har jag tagit tillfället i akt att följa finalarrangemanget från läktaren.

Hösten 2012 kändes det extra smärtsamt att inte kunna vara delaktig i den omorganisation som då sjösattes. 

Det finns faktiskt också en fördel med att kunna betrakta innebandyn utifrån och försöka sätta sig in i hur andra betraktar vår sport. Nyttigt!