Den onödige medborgaren

Efter en vecka på  korttidsboende och ett antal döfödda försök till biståndsmöten

känner rman sig lite lagom som en av samhällets stora belastningar. Vi vrider och vänder på alla pusselbitar för att hitta den optimala lösningen för vår familj. Hemtjänsten är det som kommunen helst vill pracka på oss. Själva hade vi önskemål om personlig assistans.(via F-kassan=mycetsvårare!)

Med risk för att låta bitter: Grattis alla ni som slipper tumörer,förlamning,inkomstbortfall,krampanfall,,biståndsmöten,blamketter och all annan medföljande byråkratiskit!Jag vet ju att det finns gott om familjer som har det betydligt mycket tyngre än vår,sådtär aldrig bra att gnälla mer än nödvändigt....

För vår familj har biståndsdiskussionern orsakat mycket onödig magsmärta och kan varasvår  möjligen vara lite svårt at t ta in för en”vanlig”familj.Kan ni leva som en”vanlig”familj: gör det!

Helst villvi ju ha en personlig assistent. Det säger ju sig självt att detta vore mycket lättare för att hålla nere antalet personer men även chanser att lyckas hitta en bra personkemi.

För mig är ”hemtjänst”mer förknippat med en 70-årig dam som inte längre orkar dammsuga eller sköta övriga hushållssysslor.

Personlig assistent skulle vara gratis för oss medan hemtjänst kostar 260 kronor i timmen! och det kandet ändå handla om en person som inte kan identifiera ett krampanfall ellerveta hur man ska agera då… 

Foertfarande knäckt efter ännu ett biståndsmöte,förbannar jag mig själv över vilken belastning jag plötsligt har blivit. Då passar biståndshandläggaren på att upplysa om att jag kostar samhället 350 000kr/år. Men jag har faktiskt betalat skatt! Onödig känner jag mig ändå!Förlåt så mycket !!